Hösten 1918 drabbades stora delar av Sverige av Spanska sjukan. Bland de många som insjuknade fanns min mormor Elin, 33 år gammal – maka, tvåbarnsmor och gravid med barn nummer tre. Morfar Carl var ett år yngre.

Familjen bodde på en liten gård utanför Kristinehamn och levde ett strävsamt och arbetsamt liv. Men Spanska sjukan tog ingen hänsyn till familjesituation. Den drabbade hög och låg, och särskilt utsatta var gravida kvinnor och människor mitt i livet, som generellt hade ett gott immunförsvar. 

Den första vågen av influensan upptäcktes i mars 1918 den spanska staden San Sebastian. Det första utbrottet var en relativt mild form av influensa, som kallades ”tredagarsfebern”. Denna tycktes ebba ut redan under sommaren samma år. När den andra vågen kom i augusti hade viruset ändrat karaktär och slog till med förnyad och dödlig kraft. Spridningen gick snabbt, sannolikt på grund av det pågående världskriget med truppförflyttningar i både Europa och USA. Den tredje vågen kom 1920, och slog hårt emot de nordligaste delarna av Sverige.

Spanska sjukans symtom liknade vanliga influensasymtom, men sjukdomsförloppet var mycket snabbt. Den som var frisk på morgonen kunde kollapsa samma eftermiddag. Viruset angrep också lungorna och inte bara de övre luftvägarna, som de flesta andra influensavirus.

Sjukdomsförloppet började med huvudvärk, feber och muskelvärk. Efter ett par dagar fick patienten mörka fläckar på huden och började hosta blod. Då lungorna fylldes med vätska kom patienterna bokstavligt talat att drunkna inifrån, i sitt eget blod. Andra dog av en svår lunginflammation, till följd av virusets angrepp på lungorna.

I Sverige dök de första fallen upp i juni 1918. Under hösten  nådde sjukdomen sin kulmen. Och mormor Elin var redan långt gången i graviditeten när sjukdomen slog till. Vid det laget visste alla att det inte fanns något botemedel mot Spanskan. Det enda man kunde göra var att försöka ge den sjuka så god omvårdnad som möjligt.

– Hon ska vila. Hon får inte gå upp ur sängen. Och så ska du ge henne konjak, sa doktorn till morfar.

Så Carl matade sin Elin med konjak, teskedsvis, medan hon yrade av feber, kräktes blod och började få mörka hudfläckar i ansiktet och på bröstet. Samtidigt var han förstås tvungen att sköta om familjen och gården. Och han såg ingenting konstigt i det. Korna mjölkade ju inte sig själva, som han sa, och vem skulle ge grisarna och hönsen mat om inte han gjorde det?

Det var en svår tid för familjen. Timmarna var långa som dagar. Dagarna långa som veckor. Ovissheten tärde på hela familjen. Men Elin tillfrisknade till sist. Och mot alla odds födde hon en välskapt son några veckor senare.

Inte förrän tio år därefter, 1928, föddes min egen mor. Sladdbarnet i familjen, lilla Alice. Som inte skulle ha blivit född alls om min mormor dukat under för Spanskan. Sådant tål att tänkas på.

Vid nyår 1918 hade Spanska sjukan avtagit i styrka i större delen av landet. Men under 1919 ägde nya utbrott ut. I vissa avlägsna delar av Norrland slog sjukdomen till så sent som 1920, det som man brukar kalla den tredje vågen. Först därefter var pandemin över. Officiellt hade då omkring en halv miljon svenskar insjuknat, det vill säga nio procent av befolkningen. Troligt är dock att närmare en tredjedel av befolkningen hade drabbats i någon fas.

I vissa städer, framför allt i södra Sverige, där många insjuknade i den första, något lindrigare formen av Spanska sjukan, dog förhållandevis få. Längre norrut blev följderna svårare. Allra värst drabbades Norrlands inland. Arjeplogs kommun hade den största andelen döda i landet, med cirka 3 procent av invånarna.

Allt som allt dog 38 000 svenskar av sjukdomen. I hela världen dog mellan 50 och 100 miljoner människor, vilket utgör 3-6 procent av jordens dåvarande befolkning. Det gör Spanska sjukan till den pandemi som skördat flest liv i mänsklighetens historia på så kort tid.

Min mormor gick bort långt innan jag föddes, och jag fick aldrig höra henne berätta om sin sjukdomstid. Men morfars berättelser har jag bevarat i mitt hjärta och jag plockar ofta fram dem när jag behöver bli påmind om min historia och mitt arv.

När den alltmer utbredda historielösheten blir alltför påfrestande händer det att jag också ”föreläser” för andra. Vi har inte alltid haft det så lätt i Sverige. Vårt välstånd har tillkommit genom strävsamt arbete och hög moral. Och vita män är så mycket mer än de ”förtryckare” de idag ständigt utmålas som. De kan i själva verket vårda en dödssjuk hustru, ta hand om sina barn och sköta ett lantbruk utan att ens komma på tanken att slå sig för bröstet för den sakens skull.