Först Arne Weise och nu Bengt Feldreich. Han blev 94 år och, liksom Weise, personifierade han den svenska julen. Han var den första julvärden 1959 och är berättarrösten i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”. Han hade uppdraget ram till 1972 då hans vän Weise tog över. Varje år avslutas programmet med att Bengt Feldreich – i Benjamin Syrsas gestalt – sjunger ”Ser du stjärnan i det blå”.

Allt sedan 1959 har Kalle Anka på TV varit en del av julfirandet. Mellan tre och fyra miljoner svenskar ser detta program på julafton varje år. I inget annat land har Kalle Ankas jul samma ställning som här. Numera är tecknade filmer inget märkvärdigt, man har tillgång till allt man vill ha på Internet. Men Kalle Anka lever vidare mera som en ritual än som en filmupplevelse. Det är någonting man gör hela familjen tillsammans. I det sekulära Sverige är det inte gudstjänsttider man har reda på, medan klockan tre på julaftonen har blivit en helig tid man förhåller sig till.

Men hur helig Kalle Anka än må vara, så varar inget för evigt. Det är sannolikt att intresset för Disneys julshow kommer att minska med åren, framför allt hos de yngre som kanske inte går och längtar efter den, utan snarare sitter med för att det förväntas av en. Men kanske kommer de som lägger ifrån sig mobilen och orkar ta sig igenom showen, att, när de blir äldre, upptäcka att det finns en djupare mening i de tecknade filmerna.

Det skojas ofta om hur töntiga vi svenskar är som har som jultradition att bänka oss framför Kalle Anka. Vissa ser det som ett exempel på hur ytliga och kulturellt fattiga vi svenskar är. Men Disneys filmer är inte strunt. De är snarare lysande exempel på västerländsk uppfinnaranda, fantasi och konstskicklighet. Disney var en teknisk trollkarl som på egen hand gjorde framsteg inom animationskonsten. Dessutom är hans filmer djupt förankrade i det västerländska kulturarvet. Han har förnyat folksagor och klassiker och spritt dem till nya generationer. Många barn har lärt känna Bröderna Grimms sagor genom Disney.

Den 18 november 1928 visades Steamboat Willie, den första Musse Pigg-filmen, och den blev en häpnadsväckande framgång. Disney var den förste som gjorde en tecknad film som hade ett någorlunda bra ljud. Över en natt blev han en stjärna. I slutet av 1933 sade Walt Disney följande om sitt förhållande till Musse Pigg:

”Musse Piggs liv och äventyr har varit nära knutet till mig privat och till mitt yrkesliv. Jag har självklart en känslomässig tillgivenhet för den lille personligheten som spelat en så stor roll för Walt Disney Productions och så gladeligen har accepterats som en underhållande vän vid filmvisningar över hela världen. Han talar fortfarande för mig och jag för honom.”

Disney beskriver den talande musen som vore den ett levande väsen och magin i filmerna bestod delvis i att publiken accepterade att Musse Pigg fanns ”i verkligheten” – och att han kontrollerades av sin osynlige skapare. Musse var en ”individ” som man inte bara kunde skratta åt, utan också älska. Han hade en personlighet.

I programmet Kalle Ankas jul finns det också med en snutt ur Snövit och de sju dvärgarna. Den släpptes i december 1937 och är den första tecknade långfilmen någonsin. I New York Herald Tribune skrev recensenten:

”Efter att ha sett Snövit och de sju dvärgarna för tredje gången, är jag säkrare än någonsin på att filmen tillhör mästerverken… och ett av de sällsynta verk med inspirerat konstnärskap som gör åskådaren oemotståndligt förtrollad… en minnesvärd och djupt berikande upplevelse.”

Tidskriften Time hade en bild av Walt, omgiven av sju dvärgar, på omslaget. Filmen hyllades som ett mästerverk och förklarade att ”Walt Disney, precis som målaren J. M. Whistler, inte endast är en simpel tecknare.”

År 1938 fick Disney en hederstitel från Harvarduniversitetet för sitt arbete inom filmkonsten och den tecknade filmen. Han fick även en hederstitel från Yale för att ha ”skapat ett nytt konstnärligt språk”.

Man bör inte underskatta Disneyfilmernas betydelse i att sprida västerländsk kultur och västerländska värderingar över världen. När min dotter var liten gjorde hon en iakttagelse. ”Pappa, har du tänkt på en sak?” sa hon medan hon bläddrade i en bok om Disneyprinsessor. ”Alla prinsessor drömmer. Askungen, Törnrosa, Snövit. De har alla drömmar.” Detta, att inte vara nöjd med nuet och med sakernas tillstånd, har många uppfattat som kärnan i västerländsk kultur. Oron, drömmarna, rastlösheten. Det som drev Columbus ut på havet. Det som drivit oss ut i rymden.

Den västerländska kulturen har ibland benämnts ”faustisk” efter den tyske trollkarlen Doktor Faust som ska ha levt i brytningstiden mellan medeltid och renässans. Begreppet ”den faustiska människan” har framför allt blivit känt genom Oswald Spenglers historiefilosofiska verk Der Untergang des Abendlandes (1918-22).

Enligt Spengler är just uppfinnar- eller upptäckarivern utmärkande för västvärlden. ”Hela vår kultur”, skriver han, ”har en upptäckares mentalitet”. Han kallar vidare Faustgestalten ”den stora sinnebilden för en äkta uppfinnarkultur”.

Doktor Faust bytte enligt legenden sitt eviga liv mot all världens kunskap. Det är motsatsen till islams tanke om jordelivet som i stort sett värdelöst förutom som en prövning inför livet efter döden. Den bästa kunskapen är den som gör oss mer gudfruktiga. I traditionell islam menar man också att uppenbarelsen, Koranen, är den absoluta sanningen. Om människan genom studier upptäcker sanningar som strider mot Koranen gäller den ändå. Man sätter alltså uppenbarelsen före vetenskapen. Faust ville själv se hur det var.

Uppsalaprofessorn Gunnar Erikssons bok Den faustiska människan. Vetenskapen som europeiskt arv (1992) inleds med orden: ”Om man kort skall ange vad som skiljer den europeiskt-västerländska kulturen från andra stora kulturer blir det nog att européerna har utvecklat vetenskapen, särskilt naturvetenskapen, långt mer än några andra folk. Detta på gott och ont.”

I Disneys film Fantasia från 1940 får Musse Pigg gestalta Trollkarlens lärling, en figur hämtad ur Goethes dikt med samma namn från 1797. Lärlingen förtrollar en kvast för att få hjälp med städning, men redskapet får eget liv och han kan inte behärska den. Man skulle kunna se trollkarlens lärling som en bild för vetenskapsmannen. Det finns risker med vetenskap och uppfinningar. Man kan sätta igång krafter som inte är så lätta att kontrollera.

Våra moderna vetenskapsmän kan oerhört mycket mer än sina föregångare, men är liksom Musse Pigg lärlingar. De är inte – och kommer aldrig att bli – fullärda. Vetenskapen har sina risker. Men nyttan är större. Och vetenskapsmannen, liksom konstnären, poeten och filosofen, som vågar ställa frågor representerar den faustiska andan. Rastlösheten, nyfikenheten och oron. Det är denna anda i sin helhet, inte bara Musse Pigg, som islamisterna vill döda. Vi svenskar behöver inte skämmas för Kalla Ankas jul. Det kan vara ett sätt att introducera våra barn till både litteraturens klassiker och djupare filosofiska frågor.

Bengt Feldreichs sång som avslutar Kalle Ankas jul, ”Ser du stjärnan i det blå?”, kommer från Disneys film Pinocchio (1940) om marionettdockan som längtade efter att bli levande. Och det är också temat i sången: att önskningar kan bli uppfyllda. Man önskar ju på en stjärna. Eftersom den har blivit en julsång så tänker vi dock kanske mest på Betlehems stjärna, den som vägledde de tre vise männen till stallet där det nyfödda gudabarnet slumrade så sött. Det är hoppets stjärna, ett hopp om frälsning.

Men Pinocchio-sången handlar från början om att önska på en stjärna, i den svenska tolkningen nämns Aftonstjärnan, och står som sagt snarare för en önskan att nå högre, att gå från en docka till att vara något mer, i denna värld, i detta liv. Sic itur ad astra, ”så skall du resa till stjärnorna”, som det heter hos den romerska nationalpoeten Vergilius, eller per aspero ad astra, ”genom svårigheter till stjärnorna”, som det heter hos Seneca. ”Ser du stjärnan i det blå? Allt du önskar kan du få.” Du kan få det som du strävar efter. Du kan utforska land och hav och den oändliga, svarta rymden.

Aftonstjärnan, som man önskar på, och den faustiska stjärnan som symbol för högre mål, möter Betlehems stjärna med dess hopp om att besegra döden. Rom och Jerusalem, arvet från antiken och den kristna traditionen, de två huvudsakliga element som den västerländska civilisationen bygger på sammanfattat i denna sång som sjöngs av den förbindlige lille Benjamin Syrsa. Flera stora, svenska artister har efter Feldreich tolkat sången – Tommy Körberg, Jan Malmsjö och Lasse Berghagen.

Filmen om Pinocchio är baserad på en italiensk roman skriven av Carlo Collodi och publicerad 1881. Den fattige snickaren Geppetto skapar en docka av pinjeträ, som av ett mirakel börja leva. Varje gång dockan ljuger blir dess näsa ett snäpp längre. I Disneys film ligger den gamle Geppetto till sängs. Han ber sin talande katt öppna fönstret, så att han får se natthimlen. Då gubben ser den strålande stjärnan blir han glad och ivrig och går upp till fönstret. ”Titta!” utbrister han. ”Jag önskar att min lille Pinocchio kan bli en riktig pojke”.

Se Jordan Peterson komma nära tårar när han talar om Disneys Pinocchio:

Den kanadensiske psykologen Jordan Peterson har tagit upp den här scenen, och andra scener ur Pinocchio-filmen, i flera föredrag och intervjuer. När Geppetto önskar på stjärnan, förklarar Peterson, så lyfter han blicken över horisonten. Stjärnan i det blå representerar det tidlösa, det som finns bortom vår föränderliga värld. Det Geppetto gör är ”heroiskt”, eftersom han önskar det omöjliga. Men också för att hjältesagorna handlar om att hitta ett syfte, att bli sig själv, och inte bara en marionett i andras händer. Det Pinocchio går igenom gäller alltså oss alla i vår strävan att bli självständiga individer.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)