Ibland måste man tänka på otänkbara eller i varje fall obehagliga saker, till exempel sin egen död. Det kan bli fråga om testamente och annat sorgligt som man helst inte vill fundera på. Men de flesta gör det nog i alla fall av hänsyn till de efterlevande.

Även i livet i övrigt kan det vara angeläget att tänka på otänkbara saker. Sveriges största och mest akuta problem är följderna av den massinvandring som regeringen inte verkar vilja begränsa utan tvärtom uppmuntra. Just detta är för övrigt invandringsproblemets fundament ty om politikerväldet hade haft förnuftet att förutse effekterna av invandringen så hade åtgärder tidigt vidtagits som förebyggt de besvärliga effekter som idag drabbar nationen. 

Det anses självklart att problemen ska lösas genom integration av migranterna i det nya landet (eventuellt i kombination med ett stopp för vidare invandring så att saken inte förvärras).

Att strävandena efter integration är den självklara utgångspunkten tror jag beror på den humanitära stormaktens självbild som är att ingen högre lycka kan vederfaras en människa än att hamna under den svenska statens beskydd och inflytande. Erbjudandet – eller ordern – till en migrant är ”du ska bli en av oss”. Tron på integrationens lockelser och det svenska samhället snärjande kraft över migranter är så stark att den humanitära stormakten inte ens aktar sig för att uppmuntra verksamheter som drar åt motsatt håll och undergräver migranternas lust att integrera sig, till exempel bidrag till etniska föreningar med uppgift att värna om migranternas ursprungskultur.

Den otänkbara – och, som den humanitär stormakten troligtvis skulle se det om mitt resonemang presenterades för den, stötande – fråga som slår mig är vad den svenska staten ska göra om strävandena efter integration blir ett sådant misslyckande som man har anledning att förmoda. Självklart kommer en avsevärd andel av migranterna att glida in i det svenska samhället. Men en stor del av dem kommer av oförmåga eller motvilja inte att bli kulturella svenskar. (Mona Sahlins föreställning att svenskarna skulle ge upp sin egen kultur och frivilligt anpassa sig efter olika motsägelsefulla migrantkulturer kan vi glömma.)

Då hamnar Sverige i ett ingenmansland mellan integration och segregation. Boendet blir alltmer segregerat när svenskar och integrationsbenägna migranter flyr från gettona. Statens ambitioner att integrera den utlandsfödda befolkningen och dess avkomma gör att skolklasserna blir blandade där en motsvarighet till dilemmat vid Babels torn försvårar undervisningen.

Nästa led i den otänkbara frågan är om det inte vore bättre om staten satsar på, eller åtminstone accepterar, segregation i stället för integration. Tanken är naturligtvis avskyvärd, men tänk den i alla fall. Jag inser att detta vore ett totalt nederlag för den humanitär stormakten, men ibland måste man erkänna sig slagen, börja från början och göra det bästa av den trista situation man har försatt sig i.

Med en statlig segregationspolitik baserad på att var och en i kraft av sina preferenser, förmågor och ekonomiska möjligheter väljer sitt bostadsområde kommer åtskilliga konflikter att försvinna. Bilbränderna i gettona kommer att upphöra när ordningsmakten inte längre består av vanliga svenska poliser utan av ett shariainspirerat väktargarde. Barn går i en närhetsskola precis som det var för trettio år sedan överallt i Sverige. Utropen från moskéerna behöver inte störa dem som bor en bit bort.

Jag är plågsamt medveten om alla problem ett sådant system skulle medföra. Hur mycket självbestämmande ska den svenska staten bevilja gettoområdena? Ska de få tillåta shariadomstolar? Hur ska regelverket i gettoområdena utarbetas? Ska de ha egna lokala parlament och egna valrörelser? Med hur många kronor ska de årligen subventioneras av den svenska staten för att kunna fortleva och inte organisera sig militärt mot majoritetssamhället?

Det här är saker som jag verkligen inte tänkt igenom men som jag, hur illa berörd du än blir, har svårt att helt strunta i. Frågan är hur vi kan lära oss att administrera och leva med något som vi ändå inte kan undvika. Problemet har presenterat sig tidigare i andra sammanhang. Före 1994 genomförde den vita regimen i Sydafrika en serie experiment med så kallade bantustans eller ”hemländer” som var just sådana segregerade getton. Det fungerade inte.

I Israel försöker man hantera en motsvarande situation där en arg och av den israeliska staten till viss del försörjd grupp palestinier på Gazaremsan vill utplåna Israel. Här har en av båda parter självvald segregation spårat ur efter det att diverse integrationsförsök totalt misslyckats.

Skälet till att vi inte ställer oss otänkbara frågor är att vi inte har några rimliga svar på dem. Men när de otänkbara frågorna, trots att vi saknar svar, är befogade är vår halsstarrighet ett undergångsrecept. Hittills har Sverige valt halsstarrighet.