Här, i dessa spalter, behandlas tillståndet i landet. Genomgående uttrycks missnöje, ofta gränsande till förtvivlan och uppgivenhet. Ett ofta förekommande omdöme är ”De vill ha det så här!”.

Jag är övertygad om att detta omdöme är fullständigt fel. Ingen vill ha det så här: Ingen vill att brottslighet, fysisk och social nedskräpning, våld och annan ohämmad aggressivitet skall få breda ut sig som det nu gör (inga andra än förövarna, förstås).

Jag anar också att de som ofta gör utsagan: ”De vill ha det så här!” inte tror på sina egna ord. Det har blivit en fast formel, något accepterat för att uttrycka det egna missnöjet och det egna missmodet. (Om de inte vill ha det så här, varför gör det då inget åt det? Därför att de i så fall skulle vara tvungna att sannfärdigt beskriva verkligheten och redan detta är för smärtsamt. Dessutom skulle de nödvändiga förändringarna skada dem själva och deras position).

Ty också här, i inlägg och kommentarer, har en social norm utvecklats: Man skall vara missmodig, man skall odla pessimismen, men skall inte tro makthavarna om några goda avsikter: Det anses vara att ställa sig på deras sida. Så man suckar: ”De vill ha det så här!”. Det är ett lite behagsjukt socialt poserande.

I utvecklandet av denna sociala norm visar man sig vara väl så goda svenskar som de makthavare inom politik och massmedia som man angriper. Man ger själv uttryck för den egenhet som drivit och driver den politik man så ihärdigt – men tydligen utan hopp om framgång – kritiserar.

Det är den gamla nationalstatens djupt liggande, allt styrande flockmentalitet. Ingen orkar, törs eller vill avvika från normen, det socialt accepterade.

Det är en livsfarlig social egenhet hos svenskarna. Nu senast med all tänkbar brutal tydlighet illustrerad i – den försiktigt påbörjade – uppgörelsen med den av social rädsla styrda debatten om och ”vården” av de så kallade apatiska barnen. Det otänkbara hände alltså. Med berått mod tillät läkare obehövlig, ja skadlig, vård av friska barn, därför att de inte vågade säga som det var: ”Dessa barn används av föräldrarna för att pressa till sig uppehållstillstånd”.

Det inte fullt så otänkbara följde när massmedia tillät sig att enbart ge röst åt dem som ville sprida vidare myten om de sjuka barnen. I övrigt upplät de glatt utrymme åt alla som med sadistisk förtjusning karaktärsmördade dem, bland läkare och andra, som ändå varit så modiga att de vågade berätta vad de faktiskt sett och förstått.

I ett land med denna utbredda sociala feghet är det naturligt, ja ofrånkomligt att man också bedriver en förljugen invandringspolitik, och att man misstänkliggör och brunsmetar dem som beskriver de faktiska, och inte de låtsade och hett önskade, positiva följderna.

Nu senast illustrerade den socialdemokratiska civilministern Lena Mikko hur detta synsätt, denna sjuka fortfarande gör sig gällande. Enligt henne behöver vi fler invandrare, därför att de skall fylla upp alla vakanser som redan nu finns inom vården och som enligt alla prognoser kommer att bli allt fler. Hon bortser därvid från den brist på utbildning och det låga deltagande i arbetslivet som karaktäriserar nutidens invandrare. Om endast hälften efter åtta år fått in en fot på arbetsmarknaden förvärrar Mikkos och regeringens politik endast tillståndet inom landet och vården: Säg att i en första omgång 100 000 invandrare får uppehållstillstånd under förutsättning att de tar arbete inom vården. Under de första åren kostar de bara – också som patienter. Efter åtta år konstateras att endast hälften kommit i arbete. För att täcka upp de saknade 50 000 måste alltså 100 000 nya invandrare ”rekryteras”. Och historien upprepar sig. Under tiden blir alla – också de som aldrig arbetat – gamla och finns i vården endast som patienter och andra behövande.

Detta är lågstadiets matematik. Den behärskar inte våra ministrar? Jo, det gör de förstås. Men att låtsas inte förstå är ett behändigt sätt att ljuga och ett behagligt sätt att underordna sig normen att all invandring är önskvärd.

Detta, att inte våga bryta normen, är en dödlig nationalsjuka. Den som sett denna sjukdom sprida sig borde inte själv bidra till spridningen genom att för det egna ändamålet – att kritisera makthavarna – bete sig på samma sätt.

Alltså: sluta att behagsjukt sucka ”De vill ha det så här!”. Det är att, på ett bakvänt och förvridit sätt, ansluta sig till den alltomslutande normen ”Tänk inte själv, ställ in dig i ledet!” även om det är ett led vid sidan av det större, allmänna.

Fast, visst kan man förtvivla ibland. Det som i andra länder krävt hemlig polis, tortyrkammare och läger har här i landet lika effektivt åstadkommits genom upprätthållandet av den nedärvda flockmentaliteten. Hotet om utstötning från den sociala samvaron har räckt för att tysta läkare och andra som mycket väl känt till vad som hänt med som inför detta hot valt att inte tiga.

Ibland brukar man påpeka att invandrare är så väl representerade bland dem som vågar tala fritt trots denna social norm. Man brukar hänvisa till att de är skyddade av sin identitet som invandrare, när de diskuterar invandring och andra med denna förbundna fråga. Jo, så är det nog. Men de är också icke-svenskar, det vill säga inte så socialt rädda.

Det finns vissa sidor i svenskheten som gärna kunde få tyna bort. Eller hur?

(Jag ber om ursäkt för dessa kanske något överspända rader. De är nog ett utflöde av min personlighet: På en säljkurs jag gick testades våra personligheter. På skalan med ändpunkterna självständighet – samförståndsvilja placerade jag mig utanför självständighetsänden. Skalan kunde inte fånga in mig.

Eller också är förklaringen att jag är mer same, finne och vallon än svensk.)