Jag kan lätt förstå att syriska kurder är arga, ledsna och förtvivlade över att USA drar hem sina trupper med allt som därav följer. Men jag kan inte förstå den berättelse om händelserna som svenska media presenterar. Låt mig återge vad jag tror mig ha begripit och sedan kan du, som kanske vet bättre, förklara på vilket sätt jag har fel.

Kurderna har länge velat ha ett eget land som omfattar delar av Turkiet och Syrien plus en del annat. Därför finns en grundläggande fiendskap mellan kurderna och dessa två länders regeringar.

När den arabiska våren år 2011 bröt ut i Syrien försvagades Damaskusregering varpå de syriska kurderna upprättade ett sedan dess vacklande men ändå existerande rike i den nordöstra delen av landet som omfattar en yta på tiondelen av Sveriges. Först hette detta rike Rojava men döptes för något år sedan om till Autonoma Guvernementet i Norra och Östra Syrien (Autonomous Administration of North and East Syria). Det verkar dock fortfarande kallas för Rojava.

Rojava hade tre fiender och en vän.

En fiende var den syriska regeringen i Damaskus som inte gillade att ha blivit fråntaget ett försvarligt stycke land. Damaskusregeringen var dock så svag att den inte kunde göra något åt saken.

En annan fiende var Turkiet som av tradition varit antagonistiskt inställt till kurder och med rätt eller orätt oroade sig för att vad turkarna kallade kurdiska terrorister skulle kunna ställa till skada längs Rojavas gräns mot Turkiet.

En tredje fiende var Islamiska staten som försökte knapra på Rojavas territorium för att bygga ett kalifat och samtidigt förintade, förtryckte eller i övrigt  våldförde sig på befolkningen.

Vännen var USA. Varför USA gjorde sig till vän med kurderna har jag inte riktigt förstått. En förklaring kan vara att USA ogillade Syriens regering under Bashar al-Assad vilket kurderna också gjorde. En annan förklaring, som med tiden nog växte i betydelse, var att USA i egenskap av världspolis ville hjälpa till att krossa IS.

Under de senaste åren har USA i stort sett haft två roller i Syrien, dels att ge kurderna understöd i deras kamp mot IS, dels att förhindra att det USA-allierade Turkiet och de USA-allierade kurderna rök ihop eftersom de hatar varandra.

När kalifatet ganska nyligen krossades – vilket förstås inte betyder att IS-terroristerna skulle vara utraderade – ansåg president Trump att de få amerikanska militärer som var kvar, inte mer än 1 000 man efter det att 1 000 redan dragits tillbaka i början av detta år, kunde skickas hem till USA. Dels var uppdraget att stoppa kalifatet genomfört, dels var Trump i alla fall inte intresserad av att USA på egen bekostnad skulle agera världspolis. USA ansåg att IS egentligen var kurdernas problem eftersom det var kurdiska halsar som blev avskurna, inte amerikanska, och att den amerikanska hjälpsamheten vid pass nu hade nått en naturlig gräns. Därför var det nu rimligt att dra sig tillbaka även om kurderna, som gärna ville ha evig amerikansk protektion på amerikansk bekostnad, skulle protestera.

Så fort Trump tillkännagett sina avsikter uppblossade den turk-kurdiska fiendskapen. Turkiet förklarade att det tänkte ockupera en tre mil bred syrisk landremsa längs gränsen mot Turkiet, dels för att rensa området från vad Turkiet kallade kurdiska terrorister, dels för att ditplacera tre miljoner syriska flyktingar som turkarna tröttnat på. Det räckte med att USA flyttade undan mindre än hundra soldater från gränsen för att Turkiet skulle anfalla.

I det förväntade kriget mellan Turkiet och kurderna var turkarna mer eller mindre självklara vinnare. Kurderna har bara fått lätta vapen av USA som dög mot IS men inte så tunga vapen som skulle behövas för att slåss mot turkiskt pansar. Om kurderna gjorde motstånd mot ett turkiskt anfall skulle det bli stort blodbad inte bara på kurdiska soldater utan även på civilbefolkningen.

Här kommer ett moment där jag spekulerar ännu lite mer än vanligt och det gäller frågan om kurdernas sinnesförfattning. Jag tror att kurderna är ett stolt och egensinnigt folk som inte skulle dra sig för ett krig där hundratusentals eller fler av deras egna skulle dödas – framför allt inte när de befinner sig i affekt. Stoltheten och krigslystnaden skulle troligen övertrumfa försiktigheten i dessa dagar av upphetsning, hat och vrede.

I detta läge kom den amerikansk-turkiska överenskommelsen om en veckas vapenvila vilket egentligen betyder att turkarna lovar att inte sätta in artilleriet mot Rojava på en vecka (vilket de nog i viss mån gjort i alla fall för att sätta skräck i kurderna).

Hur ska man tolka situationen? Jag kan komma på tre tolkningar.

Den första tolkningen är Trumps. Vapenvilan ger kurderna lite tid att kyla ned sina känslor och tänka klarare. De vet att ett turkiskt anfall skulle bli förödande och att de själva skulle bli ännu sämre åtgångna om de på egen hand anföll Turkiet under ”vapenvilan” som ju är ett ensidigt turkiskt åtagande som tillkommit utan kurdisk medverkan. Vapenvilan är för kurderna bara ett synnerligen beskt erbjudande om en frist för att kunna fly från tremilszonen innan turkarna går in. Men, kan Trump argumentera, bättre fly än illa fäkta. Miljoner liv sparas. Men föralldel, kan han fortsätta, om kurderna inte gillar Turkiets vapenvila så kan de fortsätta att kriga när det passar. USAs avtal med Turkiet har inte på något vis försämrat kurdernas belägenhet.

Den andra tolkningen är Turkiets. Skönt, nu slipper vi kriga så mycket för att få vår tremilsremsa. Ju fler kurder som flyr frivilligt, desto mindre jobb återstår för oss. Dessutom låter amerikanerna oss slippa deras sanktioner om vi bara undviker att genast gå in och döda kurder.

Den tredje tolkningen är kurdernas. Allt är USAs fel. Amerikanerna har svikit oss. De borde ha stannat här för att skydda oss mot turkarna så att vi kunnat konsolidera Rojava. Européerna tar inte heller sitt ansvar för att hjälpa oss. Alla sviker oss. Bara bergen är vår vän. IS-terroristerna sitter i våra läger. Ska vi nu behöva betala själva för att hålla dem vid liv när amerikanerna slutar betala fakturorna? Då kan vi lika gärna skicka terroristerna till EU så att de fega européerna får sitt rättmätiga straff.

På mig verkar det som om svenska media bara kan berätta den kurdiska berättelsen. Är det så? Kan det i så fall bero på att de är förprogrammerade att berätta historier om svikna offer?