Försiktighetsprincipen (precautionary principle (PP)) är en strategi för att hantera möjliga risker inom områden där den vetenskapliga kunskapen är ofullständig. De flesta lär sig snabbt att undvika sådant som är uppenbart farligt som att hoppa ut från ett fönster på fjärde våningen eller högre eller ge sig ut på nattgammal is. De som inte lär sig blir som regel inte gamla.

Men hur skall man förhålla sig till mer komplexa företeelser? Dit hör möjliga risker med joniserad strålning, genmodifierade grödor eller att jorden kan drabbas av livsfarliga klimatändringar. Andra risker är nedfallande asteroider, kraftiga solutbrott som slår ut elektriska och elektroniska system eller som tidigare risker för försurad nederbörd och ozonhål. Naturliga fenomen som extremt väder, jordbävningar och vulkanutbrott är endast förutsägbara för en kortare tid. För att kunna bedöma risken för sådana händelser antar forskarna att fenomenen är normalfördelade efter en klockformad kurva där de mer extrema händelserna blir allt ovanligare.

IPPC brukar normalt ange det mest troliga värdet vid en klimatändring samt gränserna för två standardavvikelser, vilket betyder att man fångar in 95 procent av alla troliga ändringar. Detta är också ett rimligt mått som ofta används vid en kvantifiering av PP. Det är inget som hindrar att man använder ännu bredare felgränser som tre standardavvikelser (3 fall på 1000) eller fyra standardavvikelser (mindre än 1 fall på 1000) eller ännu fler. Frågan är alltid vad som är rimligt att planera för. Vid stigande ålder eller vid allmän ohälsa kan man plötsligt falla ned död liksom äventyrare som ägnar sig åt livsfarliga sysselsättningar. Många som hamnat i spelberoende eller ägnar sig åt aktiespekulationer åsidosätter oftast slumpens statistiska lagar och söker tro på det närmast omöjliga.

För en tid sedan krävde forskare vid KTH att långtidsförvaringen av svenskt kärnavfall måste kunna klara nästa istid. Jag påpekade då att även en istid på så där tre kilometers tjocklek också innebar en risk, men fick givetvis föga gehör för en sådan avvikande uppfattning.

I Svenska Dagbladet för den 14 oktober anser forskare från KTH, som numera tycks syssla med allt som inte är högre ingenjörskunnande, att IPPC:s felgränser är otillräckligt snäva varför klimatändringen är mycket farligare än vad IPCC hävdar. Det känner förstås till att ju fler standardavvikelser man adderar desto hemskare blir klimatändringarna. Normalfördelningar har långa, allt smalare svansar där det längst ut blir allt värre. Cyklonerna bli djupare och mer våldsamma och till och med vid höga kusten där landet stiger med en meter på 100 år går man inte säker för ett uppslukande hav. Det är bara att addera standardavvikelser. För att åtgärda något sådant kan kommunen alltid finna pengar.

Är man så långt ute i det osannolikt okända bör man i rimlighetens namn ta med annat farligt likaså. Risken för ett kärnvapenkrig kan inte uteslutas och för detta behövs stabila bergrum med resurser för uppehåll under flera år. Risken för en omfattande soleruption som drabbar jorden är ingalunda försumbar och då lär man få klara sig utan mobiler och kanske el för en längre tid. Andra risker är jättelika vulkanutbrott. Till slut finns det så mycket farligt att man knappast inte vågar leva längre. Vissa risker som oväntade och livsfarliga virussjukdomar som ebola är ännu svårare att riskkvantifiera men kan inte heller uteslutas.

I ett extremtryggt samhälle, som det svenska, vill man helst inte ta några risker alls hur sällsynta de än är. Det är en begriplig men knappast förnuftig attityd. Tyvärr måste man alltid ställa risker mot varandra och göra en klok optimering och samtidigt alltid ha beredskap för de situationer då man säkert vet att något kommer att hända. Tillämpar man PP in absurdum är det omöjligt till slut att fatta förnuftiga beslut. Jag fruktar att Sverige med sin väldiga planeringsarsenal närmar sig en sådan punkt.