Mohamed Omar: Tokfundamentalisterna och den syriska oppositionen

Mohamed Omar

En av Uppsalas aktivister för ”revolutionen” i Syrien satt, när den så kallade ”arabiska våren” började år 2011, i styrelsen för Uppsalamoskén. Jag var fortfarande muslim på den tiden och kände honom sedan flera år tillbaka. Han hade varit medlem i Muslimska Brödraskapet i Syrien och kommit till Sverige som flykting i början av 1980-talet efter Brödraskapets misslyckade, väpnade uppror. Han talade ofta på oppositionens möten och demonstrationer. Det var också han som var ansvarig för moskéns ”studiecirklar” med salafistpredikanten Abdul Wadud som ”cirkelledare”. Mannen var god vän med Abdul Wadud och i samtal med mig sade han att han tyckte att predikanten är en ”bra förebild för ungdomar”.

Den 16 maj 2012 sände SVT:s Uppdrag granskning ett avslöjande reportage om kvinnosynen i svenska moskéer. Två kvinnor utgav sig för att vara offer för misshandel. De sökte råd hos imamerna och filmade konversationen med dold kamera. Kvinnorna besökte också Uppsalamoskén där de fick träffa Abdul Wadud, utbildad i Saudiarabien. Moskéerna får ta del av statens bidrag till trossamfund vilket innebär att de förbinder sig att ”upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar”. Det betyder bland annat att samfunden ska arbeta för jämställdhet mellan män och kvinnor. Utåt säger de flesta muslimska ledare tydliga att man ska följa svenska lagar och värderingar, men inför dold kamera ger de uttryck för en helt annan inställning.

Abdul Waduds kloka råd var att den misshandlade kvinnan borde be sin make om förlåtelse! Han ansåg också att maken hade rätt att äkta en annan kvinna utan hennes samtycke och att han kan tilltvinga sig samlag med dem. Dessutom avrådde han henne från att kontakta polisen. Detta är den kvinnosyn som genomsyrar stora delar av den sunnifundamentalistiska miljön, en miljö står bakom det väpnade upproret i Syrien. En viktig anledning till upproret är faktiskt att man anser att Baathpartiet har gett kvinnorna alldeles för mycket frihet! I predikan efter predikan återkommer de fundamentalistiska imamerna till det skandalösa i att kvinnor går barhuvade på gatorna. Detta är ett ”horaktigt” beteende.

Sunnifundamentalister började tidigt resa från Sverige till Syrien för att strida. I artikeln ”Svenska islamister strider i Syrien” (21/9 2012) uppgav Aftonbladet att ”ett mindre antal personer rest till Syrien för att ansluta sig till olika stridande grupper”.

”Tidigare har det förekommit att personer bosatta i Sverige rest till länder som Irak, Afghanistan och Pakistan för att där strida på islamisternas sida mot USA. ‘Jihadturismen’ till Syrien är ett nytt fenomen.”

”Vi noterat att det uppstått ett intresse bland våldsbejakande islamister i Sverige för att åka till Syrien”, säger Jonathan Peste, Säkerhetspolisens chefsanalytiker för kontraterror. ‘Det rör sig om ett fåtal personer.’”

Syriens president, Bashar al-Assad, kommer från en alawitisk familjebakgrund, men Baathpartiets sekulära arabnationalistiska ideologi betyder mer för hur han ser på världen än alawismen. I sin bok Drömmen om Damaskus nämner den svenske Syrienexperten Aron Lund att Assad är en kultiverad man som diggar jazzmusik och gärna tar sig ett glas vin ibland. Om han är religiös så är han det åtminstone inte på ett strikt eller dogmatiskt sätt. Alawismen är överhuvudtaget en ganska liberal religionstyp.  Assads hustru Asma har sunnitisk familjebakgrund, men liksom för sin man betyder detta föga. Hon har ingen hijab.

En av den militanta oppositionens största Facebooksidor på den tiden, ”The Syrian Revolution”, drevs av en imam i Eskilstuna, som brukar hålla föredrag i sunnifundamentalistiska sammanhang. Han heter Fidaaldin Al-Sayid Issa. Jag har träffat honom i Uppsalamoskén. Han var där för att predika. Hans bror heter Mustafa Al-Sayed Issa och var ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM). Bägge undervisar ungdomar i moskéer.

Det finns också en tredje bror, Yasir Al-Sayed Issa. Denne figurerade frekvent i svenska medier som representant för oppositionen. Han var då bland annat ledamot i styrelsen för Islamiska förbundet i Stockholm. På sin Facebookprofil hade Yasir en bild på sig själv stående på en förstörd syrisk stridsvagn. Bröderna är söner till en välkänd ledare för det Muslimska Brödraskapet i Syrien som, liksom den tidigare nämnde styrelseledamoten, flydde landet efter den nerslagna islamistrevolten 1976-82. Fadern återvände sedan till Syrien för att delta i den väpnade kampen, som de beskriver som ”jihad”, mot den syriska staten. Där blev han också ”martyr”.

Yasir gav sig återigen in i Syriendebatten efter den turkiska invasionen nyligen. I Svenska Dagbladet den 15 oktober skrev han en artikel som gick ut på att den kurdiska milisen i norra Syrien är ”the bad guys”.

I Abdul Waduds studiedirkel i Uppsalamoskén deltog en ung man av syriskt ursprung. Låt oss kalla honom Mohammed. Jag växlade stundtals några ord med honom. Det var flera år innan den syriska tragedin tog sin början. Han berättade att stora delar av hans familj hade dödats i staden Hama 1982 när Syrien slog ner ett väpnat, sunnifundamentalistiskt uppror. Hans familj var medlemmar av Muslimska brödraskapet, berättade han. Själv var han engagerad i Muslimska Ungdomsföreningen i Uppsala (MUFU) som var anslutet till Sveriges Unga Muslimer (SUM). Mohammed ansåg att Abdul Wadud var en ”lärd man”. Han visste att jag var sufi och försökte flera gånger tala mig till rätta. Sufier ”dyrkar gravar” i stället för Gud, påstod han.

Han kunde säga de mest tokiga saker, men tog sig själv på stort allvar och menade att han ”bara sa som Koranen säger”. Jag minns särskilt en kväll när jag satt på golvet i moskéns förhall och fikade. Mohammed kom in, fick syn på mig, och satte sig bredvid mig, som vanligt för att undervisa mig i den rätta tron. ”Vet du”, sade han. ”Jag har upptäckt att torsdag är uppkallad efter guden Tor. Så vi som muslimer får inte använda det ordet. Vi får inte säga på torsdag ska jag göra si och så”. Jag tyckte att han lät väldigt komisk, men kvävde mitt skratt. ”Men hur är det med onsdag då”, frågade jag med spelat allvar. ”Men onsdag är ju uppkallad efter guden Oden”. Han rynkade pannan, så sade han: ”Hm … då får man inte säga onsdag heller”.

”Men vilka ord ska man använda i stället?” undrade jag. ”Vi muslimer ska använda arabiska namn. Arabiska är Koranens språk”. ”Okej, men det kan bli svårt att göra sig förstådd i Sverige”. ”Ja, nu jag, men om vi gör da’awa ska kommer hela Sverige att bli muslimskt och så kommer svenskarna att lära sig arabiska.” Da’awa betyder mission på arabiska, ordagrant ”kallelse”. ”Ja, det förstås”, sade jag.

En annan gång kom han fram till mig, granskade mig med en misstänksam blick, så sade han: ”Du är sufi, va?” ”Ja”, sade jag, ”jag gillar sufismen”. ”Sufier dansar”, sade han. ”Det får man inte. Det är haram. Profeten Mohammed dansade inte. Då ska inte vi heller dansa.” ”Tack för dina goda råd, broder. Du kommer ju från Syrien. Finns det inte rätt många sufier där?” ”Ja”, sa han. ”Det finns sufier där. De dansar och dricker sprit och begår zina”. Zina är arabiska för otukt. ”Det är regeringens fel. Det är inte en islamisk regering, en riktig islamisk regering skulle aldrig tillåta sufismen. Den skulle förbjuda dans och sprit och zina”. ”Men Syrien är väl ett islamiskt land?” undrade jag. ”Nej”, sade han, ”det finns ingen islam i Syrien, bara jahiliyya”. Jahiliyya är bland religiösa en nedsättande beteckning på den arabiska, hedniska religionen som föregick islam. Mohammed menade alltså att Syrien befann sig i ett hedniskt tillstånd.

”I Syrien får man inte ha skägg”, fortsatte han. Det var en vanlig propagandalögn man ofta hörde från sunnifundamentalister. Detta trots att den var så lätt att avslöja. Det var ju bara att titta på en bild av muftin Ahmad Hassoun, Syriens högste religiöse ledare, tillsatt av Assad. Han har både turban och skägg.

Mannen i Uppsalamoskéns styrelse, han som är ansvarig för Abdul Waduds studiecirklar, brukade berätta de mest löjliga skrönor om hur ”muslimer”, det vill säga sunnifundamentalister, förtrycktes i Syrien. En gång sade han att det var förbjudet att be, en annan att det var förbjudet att gå till moskén.

”Vi vill ha frihet”, sade han. ”Men enligt sharia”, sade jag, ”har ju inte judar och kristna samma rättigheter som muslimer. Och du säger ju att du vill ha sharia i Syrien. Är inte det också ett slags förtryck?” ”Nej, sharia är inte förtryck. För oss muslimer är det är sharian som bestämmer vad som är förtryck. Det som går emot sharian är för förtryck. Det är så vi menar.” ”Men vad menar du med frihet?” ”Vi menar friheten att leva efter sharian. Islam är både religion och politik. Man kan inte bara följa en del av islam. Man måste följa allt eller inget.” Jag ville fråga massor av saker, som vad man ska göra med dem som inte vill leva efter sharian, men insåg att det var lönlöst. ”Alawiterna”, fortsatte han, ”är Guds fiender. De låtsas vara muslimer för att förstöra islam inifrån. De är farligare än judar.”

Frihet för alawiter att utöva sin religion stod inte högt upp på dagordningen för den fundamentalistiske styrelseledamoten i Uppsalamoskén.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)