Sveriges största och, om man får tro dess chefredaktör Peter Wolodarski, mest seriösa och sanningsenliga morgontidning har en nedräkningsklocka för den så kallade koldioxidbudgeten. Hur många år, månader, dagar, timmar, minuter och till och med sekunder vi har på oss innan loppet är kört. Jo, du läste rätt. Sekunder.

Det är med andra ord inte längre foliehattsvarning på DN. DN har redan tagit det sista klivet från saklig journalistik till totalhaveri.

Hur blev det då så här? Enligt min uppfattning började den långa vägen utför just med Peter Wolodarski, det ”publicistiska underbarnet” som skulle frälsa inte bara DN utan hela tidningsbranschen. Bildad, kunnig, knivskarp är bara några av de omdömen som figurerat om honom och det var redan tidigt underförstått att han for fram i en alldeles egen liten gräddfil i medievärlden. Sannolikt var det också därför han, utan att blinka, slog fast att DN skulle ägna sig åt agendasättande journalistik.

Den som vet något alls om agendasättande journalistik inser förstås att det kan vara bland det mest olämpliga att ägna sig åt för en morgontidning som gör anspråk på att vara saklig och objektiv i sin nyhetsrapportering. Ändå valde Wolodarski alltså medvetet att omdana DN till den ledande tidningen för vinklade nyheter.

Agendasättandebegreppet, som på engelska kallas agenda-setting theory, utvecklades i slutet av 1960-talet av Max McCombs och Donald Shaw. 1968 gjorde de en studie av den amerikanska presidentvalskampanjen och lade fram sin tes om att en nyhet som lyfts ofta, och på framträdande plats, också kommer att uppfattas som viktig av mediekonsumenterna. I studien kunde McCombs och Shaw också påvisa att massmedierna på detta sätt får ett stort inflytande över nyhetskonsumenterna syn på vilka frågor som är viktiga.

Resultatet av agendajournalistilken blir helt enkelt att medierna inte längre reflekterar verkligheten, utan filtrerar den och skapar sin egen verklighetsbild. Medierna kan också förminska viktiga ämnen, och en viktig samhällsdebatt, genom att sätta fokus på sådant de själva vill belysa.

I DN:s fall handlar det om att lyfta ämnen som Peter Wolodarski anser vara viktiga, oavsett vilken verklighet hans läsare lever i. Det handlar förstås också om att förminska sådant han inte bryr sig om, oavsett hur detta påverkar läsarnas liv och vardag. Den politiska agendan flyttades helt enkelt från ledarplats ut till nyhetsflödet, där den numera sipprar igenom i det som tidningen påstår vara ”riktiga” nyheter.

Man kunde ju ha trott att det skulle bli protester både från hög och låg när en anrik tidning som DN blev en experimentverkstad för underbarnet Wolodarski men så skedde inte. DN:s ägare tycktes helt belåtna med den nya inriktningen och den infantila berusningen över frälsaren Wolodarski satte stopp för det mesta av den sakliga diskussionen kring detta publicistiska grepp. Underbarnet kunde inte göra något fel, helt enkelt, och plötsligt ville varenda nyhetskanal följa efter.

Idag lider följaktligen de allra flesta mainstreammedier av agendasjukan. Och därför kan DN, med andra stora mediers stöd, fortsätta att kalla sig för seriös, sanningsenlig och saklig. Man
fördömer alternativa medier och anklagar alla, som inte bekänner sig till DN:s agenda, för fejk news.

Men vad är egentligen fejk news? Det är faktiskt sådant som DN själva gärna sysslar med – i alla fall om man med begreppet menar hårdvinklade nyheter som syftar till att vilseleda politiskt eller ekonomiskt, som i den numera ökända Sandvikenrapporten, eller i fallet med massövergreppen under musikfestivalen We Are Stockholm i Kungsträdgården 2015.

Det är ingenting som bekymrar Wolodarski själv. Han är sannolikt inte ens medveten om det. Istället fortsätter han i samma spår och satsar nu stenhårt på att försöka skapa klimatpanik. Med en koldioxidklocka som räknar sekunderna. Det kan inte bli mycket tramsigare än så.