Anders Leion: De starka, de synliga och de icke sedda

Anders Leion

Den har makt som genom att ekonomiskt skada sin motpart kan gynna sitt eget intresse.

Så är det i skolan. Så är det i socialvården. Så är det i kriminalvården. Eleverna -och deras föräldrar- kan skada lärarna och klienterna kan skada administratörerna – inte bara fysiskt utan genom att slå mot verksamhetens ekonomi.

Utgår man ifrån att eleverna skall ha samma inflytande som lärarna kan inte dessa göra annat än vädja till eleverna och deras föräldrar, det vill säga förhandla. Denna förhandling sker utifrån ojämna styrkepositioner: eleven och föräldrarna kan alltid rösta med fötterna, alltså byta skola, varvid skolan mister pengar och läraren bannas av rektorn. Dessutom kan alltid eleven förklara sig vara kränkt av någon anledning, anmäla skolan till Barnombudsmannen och inhösta ett skadestånd.

Gör som jag vill – och du får pengar. Gör du inte som jag vill får du betala – med ditt anseende och dina pengar. Är inte detta korruption?

Ännu tydligare är svårigheterna i den socialtjänst som skall ingripa mot de unga som begår brott och inte är straffmyndiga. Både myndigheten och den unge förstår utgångsläget. Socialtjänsten kan inget göra mot den unges vilja. Visserligen finns LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.) men tvångsvård enligt denna är oerhört dyr. Kostnaden för denna uppgår per vårdfall till mellan 1,7 och 4,6 miljoner per år (4 700 och 12 600 kronor per dygn). I praktiken kan endast större kommuner med god ekonomi använda sig av denna möjlighet.

Återigen. Spelet är riggat till den unge förbrytarens fördel. Det enda som återstår är förhandlingar, det vill säga vädjanden, som den unge skrattar åt, åtminstone invärtes. ”Gör som jag vill”, säger den unge, ”då slipper du en massa onödiga kostnader”. Detta är också ett slags korruption. Man har gett brottslingen ett ekonomiskt vapen att använda. Dygnskostnaden för en häktes- eller fängelseplats är lägre: cirka 3 500 kronor. Att den är så pass låg beror på den höga beläggningen. De fasta kostnaderna slås ut på många intagna. Också denna kostnad är ändå så hög att den, liksom den rådande kriminalfilosofin, verkar för korta straff och därmed låga kostnader.

Våra rättsvårdande myndigheter har alltså goda skäl att främst se till brottslingarnas väl och ve och inte till offrens.

Annorlunda är det inom sjukvården. De höga kostnaderna har lett till allt snålare bemötanden av den som söker sig till vården. Här är förhållandena omkastade. Den sjuke behöver och vill ha vård, vilket ofrånkomligen leder till kostnader. Den sjuke har inget att förhandla med. Han kan inte erbjuda vårdnadsgivarna något undantag, någon lättnad från kostnadstrycket. Därför blir de kategorier som har svagast politisk röst, de äldre, allt sämre omhändertagna. Det finns dock ett undantag, assistansersättningen. Den är så förvriden, så grotesk att, om den inte funnes, skulle ingen kunna tro att den faktiskt kunde finnas (”Om en person med statlig assistansersättning råkar ha ett hus i till exempel Portugal kan ersättningen även betala för den tid som den funktionshindrade behöver hjälp med gräsmattor och annat där.” Kvartal 23/7.)

Assistansersättningen kan ses som den nu rådande politiska ordningens mest extrema yttring. Den möjliggör import av assistensbehövande (länken går till en viktig artikel av Anna Dahlberg – läs!), som inte vistats en dag i Sverige men som omedelbart kan tillerkännas tjänster med kostnader uppgående till nära två miljoner kronor per år. Denna grupp får i genomsnitt mer än hundra gånger så mycket som andra bidragsberättigade grupper. Kostnaden för denna reform uppgår till cirka tre procent av BNP, det vill säga nära tre gånger kostnaden för försvaret. (”För att besvara den frågan kan man sätta kostnaden i ett större sammanhang och se till statsbudgeten i dess helhet. Statsbudgetens utgifter ligger årligen på cirka 1 000 miljarder kronor (i fjol 930 miljarder). Kostnaden för assistansersättningen utgör således cirka tre procent av de totala utgifterna”. Kvartal ovan.) Denna väldiga summa delar 15 000 personer på. De har också ofta en god förmåga att göra sig synliga genom olika massmedia. Varje gång en familj med sådan status eller som kräver denna status förekommer i massmedia ser man hur mer än genomsnittligt välmående de är, viket också konstaterats av den statliga LSS-kommittén: ”Föräldrar till barn med assistansersättning har i mindre utsträckning än andra sjukpenning, arbetslöshetsersättning, bostadsbidrag och ekonomiskt bistånd. Deras situation skiljer sig från föräldrar till barn med funktionsnedsättning men utan assistansersättning.”

Hur skall detta vansinne kunna förklaras? Den korta förklaringen är Bengt Westerberg, assistansreformens arkitekt och ivrigaste försvarare.

Den något längre förklaringen ser reformen som ett exempel, kanske det mest extrema, på den samhälls- och vårdideologi som varit styrande sedan sextiotalet. Det är samma ideologi som anser att Sverige har ansvar för alla vård- och skyddsbehövande i världen och som utformat invandringspolitiken efter denna uppfattning. Det är den drömvärld som bestämmer miljöpartiets handlande och därmed också tidigare och nuvarande regerings handlande.

Symptomatiskt nog avvisar Westerberg varje alternativ, till exempel gruppboende med ständigt närvarande vårdpersonal. (”Oseriös skrämselpropaganda om assistansen” DN 2018-02-07).

Det stör honom inte att det är just den vård som erbjuds det här landets gamla – om de har tur att komma främst i kön innan de dör ..

Slutligen. Det är en fråga om synlighet. Det lönar sig ju inte att vara god med andra människors pengar om det inte syns. Assistansreformen är mycket synlig. Ofta är de människor som berörs mycket sjuka, mycket handikappade och deras anhöriga utslitna. De har också ofta en god förmåga att göra sig synliga genom olika massmedia.

Det är svårare för en vanlig, gammal svensk. Hon är bara en människa, oftast osynlig, sittande inlåst i sin bostad därför att hon inte törs eller förmår gå ut. Det går inte att göra några spännande reportage om dem. Också är de ju så många. De kan till och med användas för att förklara kommunernas budgetbesvär. Det är de som är den besvärande demografin. Det borde ändå inte vara någon överraskning. De har ju levt här hela sitt liv innan de blev så gamla att de är till besvär. Många andra kostnadsbärare har bara levt här en liten tid. Det är väl därför de inte räknas som kostnadsdrivande.