Jan-Olof Sandgren: Visst finns det anledning att skolstrejka

Jan-Olof Sandgren

Nej, Greta var varken först eller yngst. Själv skolstrejkade jag redan som 14-åring, tillsammans med ett 100-tal av mina kamrater. Den mediala uppmärksamheten var dock sparsam och inskränkte sig till en suddig bild i lokaltidningen. Bakgrunden var följande: 

 I februari 1971 drabbades Sverige av en strejkvåg där bland annat SJ-personal, tandläkare, lotsar och en del lärare lade ner arbetet. Staten svarade med en massiv lockout av 24 000 lärare, i syfte att tömma de offentliganställdas strejkkassor. Mitt högstadium fick klara sig utan lärarledda lektioner ett par veckor och eleverna uppmanades ägna sig åt självstudier.  

En pojke från gymnasiet, som var något mer politiskt medveten än vi, dök upp på skolgården och delade ut flygblad. Snart var jag inbegripen i mitt livs första demonstrationståg. Bärande på plakat där det stod att vi var ”tredje part” och oskyldigt drabbade marscherade vi mot stadshuset, samtidigt som det ropades käcka slagord om Herr Uggla vilket möjligtvis kan ha syftat på Arbetsgivarverkets generaldirektör Karl Lennart Uggla, som här syns blicka ner mot en skara demonstranter (dock inte från min stad). 

Jag vill inte förhäva mig, men trots att vi varken fick tala i FN eller träffa några amerikanska toppolitiker, ser jag vår demonstration som viktigare än Gretas.

Till att börja med reagerade vi på en faktisk situation. Jag tror inte någon av dem som demonstrerar för klimatet har upplevt några klimatförändringar (och kommer antagligen inte att göra det heller). 

Möjligen blev vi en smula manipulerade av gymnasiepojken men hade ändå situationen rätt klar för oss, och inget tyder på att han var utsänd av George Soros.

Vi förstod att det fanns en konflikt mellan lärarna och staten och ställde oss på lärarnas sida. Demonstrationen blev därför i all sin enkelhet en påminnelse om att lärare och elever har gemensamma intressen.

Vi ställde rimliga krav. Allt vi begärde var att skolan skulle börja funka som vanligt och att de vuxna som hade ansvaret skulle ”fixa” det. Om vi gjorde någon nytta vet jag inte, möjligtvis bidrog vi till att konflikten blev kortvarig. 

De ungdomar som idag demonstrerar för Fridays for Future får istället ra sig att ställa orimliga krav, som aldrig kommer att kunna infrias. De får också lära sig att det är bra att drabbas av panik. Vidare får de lära sig att äldre ska rätta sig efter yngre även när ungdomarna inte har en aning om vad deras krav innebär eller får för konsekvenser. Henrik Jönsson uttrycker det hela på ett formidabelt sätt här. Kort sagt; det är ingen rörelse som fostrar mogna, kunniga och ansvarskännande medborgare. Demonstranterna som intervjuas i det här klippet kanske inte representerar hela klimatrörelsen, men ger ändå en fingervisning om vad jag menar.

Idén att skolstrejka för klimatet kom ursprungligen från de ”WalkOuts” som organiserades över hela USA efter skolskjutningen i Parkland, där 17 elever dödades. De strejkande eleverna krävde förbud av lätta automatvapen av den typ som ofta används vid skolskjutningar. Det är möjligt att aktionen initierades av den kampanj för hårdare vapenlagar som drevs av det demokratiska partiet, men frågan hade ändå relevans för barnen. Det är ingen tvekan om att deras oro var berättigad. Det är heller ingen tvekan om att det ligger i politikernas makt att vidta åtgärder som skulle kunna ge resultat. Genom att utebli från skolan visar man att skolan blivit en otrygg plats, ibland till och med livsfarlig. Jag kan tänka mig att aktionen inte bara lärde barnen kanalisera sin ångest, utan också att arbeta konstruktivt för ett realiserbart mål.

Sedan jag och mina kompisar skolstrejkade 1971 har svenska skolan försämrats. Vi har ännu inte haft några skolskjutningar, men otryggheten har ökat, kvalitén på undervisningen rasat och många går ut nian utan att kunna läsa och skriva ordentligt. Vuxna män från andra kulturer sätts i samma klass som minderåriga flickor. Mobbning, misshandel och sexuella övergrepp hör till vardagen. Även lärare utsätts för våld och hot, något som var närmast otänkbart 1971. Elever i grundskolan kanske är den grupp som fått betala det allra högsta priset för regeringens migrations– och integrationspolitik. Regeringens satsningar mot rasism riskerar att motverka sitt syfte, så länge man inte inbegriper rasism mellan invandrargrupper och rasism riktat mot etniska svenskar.

Dagens elever har långt större skäl att demonstrera för att förbättra sin situation, än vad vi hade för 48 år sen. Men kanske upplevs de näraliggande problemen som så överväldigande, motståndet man möter så kompakt och de underliggande konflikternahotfulla, att det i slutändan känns enklare att försöka rädda klimatet.