Många beklagar sig rutinmässigt över den bristande integrationen: Invandrarna måste integreras i samhället, säger man, de måste bli en del av Sverige. Är det inte dags att börja tänka lite längre? Är det verkligen integration vi vill ha till varje tänkbart pris? Är det inte till exempel så att den segregation som uppstår av det fria skolvalet där svenskar sätter sina egna barn i svenska skolor är ett tecken på ett välbehövligt motstånd mot en immigration som de flesta egentligen inte vill ha även om de inte förstår det själva?

Integrationen fungerar dåligt i Sverige. Och detta sägs vara ett problem. Invandrare måste integreras; de måste komma i jobb, lära sig svenska och känna delaktighet i samhället.

Och det låter väl bra. Jag har säkerligen själv klagat över den bristande integrationen. Det gör vi alla av ren slentrian numera. Men är det inte dags att börja tänka lite längre? Är det verkligen integration vi vill ha?

Som vanligt när man diskuterar immigration ligger nyckeln till förståelse i frågan om kvantitet och proportioner. En fungerande integration förutsätter existensen av ett välfungerande majoritetssamhälle. Har vi tjugo svenska barn i en skolklass är det lätt att få två nykomlingar med utländskt ursprung att så småningom smälta in i gruppen. Och gör de inte det är de inte fler än att det går att hantera. Men som alla vet ser inte proportionerna ut så i Sverige idag. 25 % av Sveriges folkbokförda befolkning har utländskt ursprung och i många skolklasser runt om i Sverige är de utländska barnen i majoritet.

Och det är just skolan som ofta är på tapeten när vi talar om segregationen. Vi har nämligen ett fritt skolval i Sverige. Människor kan välja vilken skola de ska sätta sina barn i. Och det gör de.

Lars Åberg skrev häromdagen en krönika i Svenska Dagbladet om skolval och segregation. Svenskar – men även ambitiösa och integrationstörstande invandrare – väljer skolor åt sina småttingar där dessa slipper ha med allt för många invandrarbarn att göra. Lars Åberg skriver:

”Vad vi nog ännu inte har förstått den fulla vidden av är hur den obligatoriska skolan har kunnat segregeras till oigenkännlighet. Integrationen är reducerad till ett teoretiskt ideal som allt färre tror på.”

Och lite längre ned: ”Olikheterna mellan skolorna har blivit destruktiva istället för kreativa. Egna barn separeras från andras ungar. Om inte annat väljer man bort klasskamrater man inte vill ha.”

Med andra ord: vi talar gärna om vikten av integration, vi kanske till och med röstar för integration, men vi agerar för segregation.

Åbergs ansats i artikeln är inte helt tydlig, men i princip verkar han beklaga segregationen. Han talar till exempel om ett ”svek”, och då handlar det väl om ett svek mot de barn som hamnar i sämre skolor eller kanske rent av mot alla barn som nu tvingas växa upp i ett segregerat samhälle.

Jag köper inte det här beklagandet över segregationen längre. Visst ska vi påpeka hyckleriet i att tala om integration samtidigt som man i realiteten verkar för segregation, men segregationen i sig är knappast att betrakta som ett problem. Det aktiva skolvalet är nämligen ett av de få institutionaliserade instrument vi har för att göra motstånd mot immigration och mångkultur. Och vad som är uppmuntrande är att människor gör det hela tiden.

Problemet med många immigrationsdebattörer är att de fortfarande beskriver immigrationen som ett randproblem. Det är det inte längre. Immigrationen är en demografisk och kulturell revolution vars effekter bör motverkas och inte välkomnas eller accepteras. Och allt motstånd behöver nödvändigtvis inte ske medvetet. Det går alldeles utmärkt att låta omedvetna och kanske socialt stigmatiserade processer av identifikation och självbevarelsedrift få effekt i samhället.

Naturligtvis vill svenska föräldrar att deras barn ska gå i skolor där en majoritet av klasskamraterna har svenska som modersmål. Naturligtvis vill svenska föräldrar att deras barn ska gå i skolor där svenska normer och regler efterlevs i praktiken. Det är väl en självklarhet! Vi ska vara glada att det åtminstone finns några tecken på en sund omsorg om det egna och de egna barnen i det svenska samhället.

Leve segregationen! Leve motståndet mot den påtvingade mångkulturen! Leve svenska barns och ungdomars rätt till en anständig och kvalitativ svensk skola! Att vuxna svenskar utsätter sig själva för den alltför omfattande immigrationens elände är väl en sak, men att deras barn också ska utsättas är väl ändå att gå lite väl långt (de utsätts ändå, jag vet…).

Tanken att alla ska bli svenskar bara man blandar svenskar och invandrare med varandra är lika naiv och verklighetsfrämmande som alla andra vackra fantasier om immigration och mångkultur. Det är vår skyldighet att skydda våra barn från allt för stora doser av mångkulturens bedrövliga effekter. Det är bra att människor gör det.

Naturligtvis kommer pk-tänkande politiker med inflytande ute i kommunerna att göra allt de kan för att påtvinga svenska barn och ungdomar det nya Sverige. Det är bara att göra motstånd. Mer motstånd och ännu mer motstånd. Det handlar om vårt språk, vår kultur, vår livsvärld. Alla meddelanden om att motstånd ska upphöra är falska.