Den här artikeln vänder sig inte till dem som är rasister eller etniska nationalister och tror att Sverige och svenskarna har något slags medfött skydd undan tillvarons djävligheter och därför inte kan råka illa ut. Många svenskar, särskilt våra politiska ledare och våra främsta mediepersoner är sådana självgoda rasister eller etniska nationalister. De tror att vilka beslut som än fattas om landets framtid så kan inget ont vederfaras Sverige. Att dessa personer verkligen tror att landet är osårbart framgår av att det hela tiden fattas beslut som tycks utgå från att Sverige är en skyddad verkstad där vilka sociala experiment som helst kan göras utan att det slår tillbaka.  

Men det är alltså inte denna inflytelserika och månghövdade skara jag idag tilltalar utan den mindre grupp som inte tror att Sverige är favoriserat av ödet, kort sagt de som antar att Sverige på sikt för stå sitt kast och kommer att tvingas ta konsekvenserna av sin brist på mogenhet.

Jag har inte detaljstuderat statistiken över antalet årligen beviljade svenska medborgarskap men Migrationsverket säger att siffran är i stigande och låg på 36 tusen ärenden år 2015 och 55 tusen ärenden 2017. Barn under 18 år inkluderas i föräldrarnas ansökan så det verkliga antalet individer är större än vad siffrorna anger. Den stora migrationsströmmen 2015 har ännu inte påverkat antalet naturaliseringar eftersom det råder en karenstid som inte hunnit löpa ut.

För ett mandat i riksdagen krävs ungefär 20 tusen röster. Det betyder att det årligen naturaliseras nysvenskar så det räcker till två, tre mandat. (Jag struntar i att det behövs fler röster för ett mandat när antalet medborgare ökar.) Det blir kanske 25 riksdagsmandat motsvarande sju procent av rösterna på tio år. 25 mandat! Det är ungefär så många som disponeras av kristdemokraterna (22), vänsterpartiet (28) och centerpartiet (31).

Om jag var partistrateg skulle jag överväga olika förhållningssätt till denna potentiellt revolutionerande nyordning. Om jag vore moderat partistrateg skulle jag nog rycka på axlarna. Invandrarrösterna är nog inte mycket att hoppas på för moderater (även om just detta kanske var vad migrationsfanatikern Reinfeldt satsade på).

Men om jag vore socialdemokratisk partistrateg skulle jag nog i alla fall sitta och riva mig i huvudet över alla gamla kärnväljare, läs nettoskattebetalande arbetare i exempelvis industrin, som tröttnat och röstar på sverigedemokraterna för att de inte hittar något bättre ställe att lägga sina röster. Skulle jag försöka anstränga mig för att återvinna dem eller skulle jag släppa dem och engagera mig med hull och hår för att raka in de där nyanlända två, tre mandaten som kommer varje år? Jag tror att jag skulle välja det senare eftersom det verkar vara enklare. Man vet i stort sett vad de nyanlända vill ha. De är det välfärdsindustriella komplexets trognaste klienter. Så det är bara att ösa på med löften om bidrag och välfärdssatsningar.

Sådan var Hugo Chávez politik. Han var ledare för Venezuelas förenades socialistiska parti. Skillnaden var att Venezuela redan hade sina fattiga och inte behövde importera dem. En annan skillnad var att de pengar Chávez tänkte satsa på välfärden inte kom i huvudsak från någon inhemsk nettoskattebetalande medelklass utan från landets oljeintäkter som flöt rakt in i statskassan. Under många år gick det bra eftersom oljeintäkterna var höga. Se på diagrammet. Chávez tillträdde ungefär år 2000 och avgick med döden år 2013.

Under diktatorns tio första år steg oljepriset sjufalt. Såklart att den populistiska socialismen fungerar under sådana förhållanden. Sedan gick oljepriset ned och Chávez bolivarianska socialism åt pipan. Nu flyr venezolanerna över hela Latinamerika.

Det är inte osannolikt, om man nu inte tror att Sverige har ett högre beskydd, att någon liknande inträffar här. Det enda som behövs är ett rejält populistiskt parti som stödjer sig på rösterna från ett stort antal bidragstagare och från de anställda i den statsapparat som administrerar systemet. Finns det inga oljeintäkter så får pengarna tas från den nettoskattebetalande medelklassen som så småningom, vilket Chiles historia från populistpresidenten Allende till den militäre diktatorn Pinochet visar, kroknar och gör vad som helst för att med våld återupprätta den gamla ordningen.