Det pratas just nu en hel del om att Sverige behöver en ny berättelse. Jag är inte så säker på att det är nödvändigt. Jag tror snarare att det som behövs är att man faktiskt börjar prata om den berättelse som redan finns, och som burits fram av generationernas strävan och arbete. I den gamla berättelsen om Sverige finns allt som behövs för att både gamla och nya svenskar ska kunna känna sig hemmastadda, och för att det förflutna ska kunna knytas ihop med nuet. En ny berättelse fungerar enbart om den vävs ihop med den gamla.

Själv är jag född och uppvuxen i Värmland, närmare bestämt i Värmlands bergslag. Där, bland hyttruiner och slagghögar, känner jag mig fortfarande som mest hemma, trots att jag faktiskt bott i Stockholm betydligt längre än jag bodde i Karlskoga. Där känner jag en tillhörighet som går bortom allt greppbart, men som är lika tydlig som om den stod skriven med fetstil. Det är så kulturarvet fungerar.

En ny berättelse kan kanske, på ytan, verka både angelägen och viktig. Men det går inte att börja från noll. Det går inte att skapa något nytt på bekostnad av det gamla. För vad har egentligen hänt med Sverige under alla dessa år som politiker, journalister och andra tyckare förnekat kulturen och kulturarvet? Vi har blivit ett splittrat och polariserat land, där människor som vägrat ge upp sin egen berättelse ses som reaktionära och exkluderande. I själva verket är det de som förnekar den svenska kulturen som exkluderar. De exkluderar både de ”gamla” svenskarna, genom att framhärda i att dessa inte har någon kultur, och de ”nya” svenskarna genom att inte låta dem få ta del av den svenska kultur som skapats genom historien.

Eftersom svensk kultur – ja, själva tanken på att en sådan ens existerar – har förnekats och hånats så länge i Sverige finns det ingen anledning att hoppas på att de som idag strävar efter en ny berättelse kommer att ta hänsyn till den berättelse som redan finns. Sannolikt skulle det bli precis tvärtom. Att bönderna, torparna, drängarna och pigorna förpassas ut ur historien och att det nya Mångfaldssverige ställs i centrum. Det bekräftas också av den intervju som Sveriges radio gjorde med flera museichefer, bland andra den socialdemokratiske styrelseordföranden för Västerbottens länsmuseum Anders Lidström, 2016.

–Framtidens västerbottning kommer att i större utsträckning ha rötter i andra länder än vad dagens västerbottning har. Vi måste också skapa utrymme för de människor som kommer hit att berätta sina berättelser för att på så sätt bidra till ett fungerande demokratiskt samtal, sa han då.

Mats Persson, generalsekreterare i Riksförbundet Sveriges Museer, höll med. Han menade att museernas uppgift är att ”vara en skapare av sammanhållning, ett samhälle som håller ihop” och att ”fler människors berättelser behöver bli speglade på våra museer”.

Ulrica Grubbström, vd på Västerbottens museum, menade att det är dags att ”släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser”.

Just så kan det alltså bli när det ska skapas nya berättelser i ett land där det nationella kulturarvet ständigt ifrågasätts. Inga ambitioner att bevara den gamla berättelsen och lägga till en ny – utan skippa det forna Sverige helt och låta den nya berättelsen vara allenarådande. Men varför skulle det demokratiska samtalet ta skada av att den svenska historien berättas på landets museer?

Man kan också fråga sig varför historiska byggnader från det gamla bondesamhället plötsligt skulle mista sin betydelse för att vi får fler invånare med utländska rötter. Det finns väl tvärtom all anledning att verkligen inkludera nya invånare i just detta kulturarv, för att på det sättet ge dem möjlighet att bättre förstå kulturen i sitt nya hemland?

Själv skulle jag bli väldigt illa till mods om jag flyttade till ett nytt land och såg hur kulturansvariga i detta land plötsligt började göra våld på sitt eget kulturarv för att istället göra plats för mitt. Mitt kulturarv – min berättelse – finns ju i Sverige, i Värmland, i Bergslagen. Varför skulle den visas på exempelvis ett museum i Syrien, Portugal eller Marocko?

Bevara vårt kulturarv från klåfingriga kulturförstörare som Lidström, Persson och Grubbström. Och låt den nya berättelsen om Sverige växa fram parallellt med den gamla. Inte istället för.