En gång för länge sedan skulle jag och en kompis segla från Västervik till Visby. Min kompis var mycket intresserad av damer och hade hittat två stycken som han generöst erbjöd att följa med på seglatsen, båtägaren, det vill säga mig, ovetandes. Han sa till damerna att inställa sig i hamnen följande morgon och att ta med sig ordentligt med kläder för det befarades busväder och dessutom mat så att det räckte för damerna själva. 

Nästa morgon lyste solen klart från en molnfri himmel. Damerna kom klädda i bikini och badrock ”eftersom det var så fint väder”. Matsäcken visade sig bestå av en påse geléhallon ”eftersom vi inte är så stora i maten”. Visby ligger ungefär sextio distansminuter från Västervik. Bara ditresan skulle ta minst tio timmar och det var som sagt kulingvarning och förväntad motvind. Damerna fick inte följa med. 

Precis så sorglösa som dessa damer anser jag Sveriges ledande makthavare och opinionsbildare vara. Vad är det för skillnad mellan gymnasiegarantin för afghanska ensamkommande och en påse geléhallon som skaffning vid en havsseglats? Att öppna för anhöriginvandring utan att ha uppmärksammat konsekvenserna – till exempel att i Sverige födda barn till två utlandsfödda föräldrar är den enskilt mest brottsbelastade etniska gruppen, nyanlända afrikaner ej undantagna  – är väl att bete sig med samma grad av oförsiktighet som unga damer som ska segla över havet i bikini? 

Till skillnad från de unga kuttersmyckena som min kompis hade raggat upp är Sveriges beslutsfattare inte bara naiva (även om de ibland skyller sina misstag på naivitet väl vetandes att alternativa förklaringar ställer dem i en ännu sämre dager). Makthavarnas motiv är, skulle jag tro, en blandning av, å ena sidan, den ovilja till rättelse av ett historiskt dödsdömt projekt som kännetecknade den franska adeln före revolutionen – adeln och kungen visste precis vad som skulle hända: efter oss syndafloden, sa Madame de Pompadour – och, å den andra, djup och skräckblandad insikt i hur svårt det skulle bli att rycka ut PK-ismen med rötterna ur det välfärdsindustriella komplexet, media och alla statsfinansierade aktivistorganisationer såsom Svenska kyrkan och att sedan, mot de samlade aktivisternas vilja, försöka ersätta deras skruvade ideologi med folkvett och sunt förnuft. Det vore ungefär som att be ett motvilligt flygvapen att bygga om sina JAS 39 Gripen till gräsklippare eller att uppfostra vargar att beta med lamm enligt profeten Jesajas vision.  

Noga betänkt tror jag att det finns ytterligare ett skäl till att politikerna föredrar att leva i förnekelse förklädd till naivitet framför att erkänna uppenbara misslyckanden och det är deras ego. De har solat sig i glansen av sin egen internationellt erkända godhet – varför tror du att de besväras så illa när ”Sverigebilden” får en törn? – över vilken de rest sitt eget monument, nämligen den fjolliga föreställningen att Sverige skulle vara en humanitär stormakt. Det är inget fel på hedersbetygelser men när man hittar på dem själv och inte delar ut dem till någon annan än sig själv blir det lika löjligt som Hermann Görings hemmadesignade operettuniformer.

Det är farligt när härskare av bekvämlighet och fåfänga väljer att bortse från sanningen och anträda förnekelsens väg. Det leder bara till att det när verkligheten till slut tränger sig på är alldeles för sent att vidta trovärdiga motåtgärder. När man äntligen börjar tala om trollen står de redan i farstun och förbereder sina nästa steg.  

Beslutsfattare bör alltid, framför allt om de har ansvar för något stort och viktigt som landet Sverige, måla fan på väggen och tänka tanken att bikini och geléhallon kanske inte är rätt utrustning för en lång seglats. Förbered dig alltid för det värsta. Si vis pacem, para bellum, sa romarna. Om du vill ha fred så förbered dig för krig.