En personlig tumregel som jag ofta förfäktat på dessa sidor är att om man inte är säker på en stark idés proveniens så kan man lugnt utgå från att den idén liksom alla andra världsdominerande idéer kommer från USA. 

Jag vet att mitt resonemang inte är hundra procent vattentätt. Till exempel upptäcktes Amerika självt inte av en amerikan utan av italienaren Christofer Columbus. Å andra sidan finns det folk som med visst moraliskt eftertryck hävdar att det inte alls var Columbus som upptäckte Amerika eftersom Amerika redan var upptäckt av de indianer som bodde där. Därmed är vi tillbaka vid hypotesen att alla viktiga intellektuella genombrott är amerikanska. Den första människan var en amerikan som uppfann sig själv.  

På en punkt var jag emellertid säker att Sverige hade en tätposition som så småningom övertogs och näst intill fulländades av Tyskland. Det gällde studiet av mänskliga raser. Svenska sällskapet för rashygien bildades redan 1909 och ett tiotal år senare startades Statens institut för rasbiologi efter en riksdagsmotion som undertecknats av både Hjalmar Branting och Arvid Lindman. Sedan inleddes ett ivrigt mätande av skallar som ett led i den grundläggande forskningen om de olika rasernas karaktär och egenskaper. Sven Hedin samlade in skallar från begravningsplatser i Asien under sina upptäcktsresor till Kina. Dessa skallar tillsammans med diverse benknotor från olika Söderhavsländer som andra flitiga svenska upptäcktsresande hemfört lär fortfarande ligga kvar i stora lårar vid universiteten i Stockholm och Uppsala efter att ha blivit noggrant genomforskade. 

I det svenska intresset för raserna och deras olika kvaliteter låg inte minst den framåtblickande darwinistiska tanken att om naturen nu hade som princip att låta de mest lovande exemplaren av en art överleva och de andra att dö, vilket för övrigt var tanken bakom exempelvis den förädling av hästar och äppelsorter som människorna hållit på med i århundraden, så skulle människorna i naturens efterföljd kunna göra motsvarande på ett mer organiserat sätt för att förbättra människomaterialet. Tio år efter rasbiologiska institutets grundande antog riksdagen därför en svensk steriliseringslag som mellan 1934 och 1976 steriliserade omkring 63 000 personer, mest kvinnor och romska ”resande”. 

Jag hade alltså trott att det här var ett unikt svenskt bidrag till mänsklighetens tänkande och utveckling. Jag hade trott att det var hos rasbiologiska institutet i Uppsala som Hitler hämtade sin inspiration. Men där, visar det sig av en artikel i The New York Review of Books (September 26, 2019), hade jag helt fel. Som vanligt kommer det tunga idégodset, vare sig det är ont eller gott, från USA.  

Det var inte så, som jag hade föreställt mig, att amerikanerna bara ägnat sig åt praktisk rasism och lämnat det teoretiska till européerna. Amerikanerna var nog så framstående även i teoribildningen. 1916 publicerade amerikanen Madison Grant boken The Passing of the Great Race som presenterade den amerikanska forskningens senaste rön till bevis för den vita rasens överlägsenhet. Hitler skrev ett tackbrev till författaren och förklarade att boken blivit ”hans bibel”. (En lustig detalj är att just den boken presenterades av försvaret vid Nürnbergrättegångarna som bevis för att tyskarna minsann inte var de första som utfört sådana brott som nazisterna nu stod anklagade för.) Tidigare än Sverige började USA att sterilisera folk. Exempelvis steriliserade delstaten North Carolina från 1933 och framåt 7 686 personer vilket med korrigering för invånarantal dock bara är en fjärdedel av det svenska betinget.  

Så tills vidare framhärdar jag i tron på att världsledande idéer alltid kommer från USA. PK-ismen och klimathotet är lite mer moderna uppfinningar än rasismen.