Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Förresten, fortsatte hon, jag tror på alla dina teorier om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med alla sina statsfinansierade aktivister, men det här måste handla om något annat. Ni verkar ha lämnat de rationella förklaringarnas värld. Ni ser tåget närma sig men vägrar att kliva av från rälsen. Jag är ledsen men på mig verkar det närmast som en sorts självskadebeteende.

Motvilligt var jag tvungen att hålla med henne. Det går inte längre att förklara Sverige med utgångspunkt i naturliga, egoistiska intressen hos diverse makthavare och deras aktivistiska lydhundar. Vi står här inför ett annat psykiskt syndrom där egenintresset har underordnats något annat högre syfte.

För sjökaptener ansågs det tidigare, påstås det, ädlare att själva gå under med ett sjunkande skepp än att rädda sig med den övriga besättningen. Detta beteendemönster förevigades av Alec Guinness i en film år 1949 där han står på kommandobryggan och gör honnör alltmedan skeppet går mot botten:

Jaha, sa portugisiskafröken eftertänksamt, du menar att Sverige är som den där båten och de svenska ledarna som Alec Guinness som väljer att gå under med skutan?

Nej, våra ledare har inte Alec Guinness raffinerade ädelmod, svarade jag. men det är ändå i det häradet vi måste söka en förklaring. Våra ledare är mer primitiva. Deras handlande motiveras inte av nobla pliktkänslor utan av en mer rå och oartikulerad bävan inför något heligt.

Som vildar inför en totempåle? föreslog lärarinnan.

Precis! sa jag tacksamt. Det här är i grunden religiöst. Att försöka rädda Sverige exempelvis genom att stänga våra helöppna gränser är tabu. Socialantropologin visar att naturfolk och andra vildar ibland är rädda för bra grejor som förefaller självklara för modernt sunt förnuft, exempelvis att bli fotograferad eller vaccinerad. Att blint följa budorden i de heliga skrifterna är hos oss viktigare än att rädda sig själv, kanske för att brott mot budorden väntas få efterverkningar när livet är slut. Kanske känner de att helvetet hotar.

Men vilka är de heliga skrifterna och vilka är budorden? frågade fröken.

Den heligaste skriften av alla är FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det mest sakrala budet är det första som stadgar att alla människor är ”lika i värde och rättigheter” (visserligen står det ”värdighet” i originalet men det har svenskarna som enda land i världen felöversatt till ”värde”). Denna heliga text och många andra, till exempel Barnkonventionen, förvaltas av FN, de heliga texternas kyrka. FN dyrkas av det svenska etablissemanget trots att det egentligen är en korrupt och odemokratisk organisation. Andra heliga texter är Genèvekonventionen, Skolverkets läroplaner och den svenska regeringsformen vars kanske viktigaste bud lyder så här:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Portugisiskalärarinnan besinnade detta en stund. Sedan sa hon att hon förstod att det svenska officiella självskadebeteendet måste ha någon sådan religiös grund. Om alla människor på hela jorden är lika mycket värda och alla har rätt att söka asyl för att få sig tilldelat arbete, bostad, utbildning, trygghet och hälsovård på de svenska skattebetalarnas bekostnad är det klart att man inte kan etablera några spärrar vid de svenska gränserna som sätter stopp för inflödet av migranter. För djupt troende människor, ledare eller inte, är respekten för de gudomliga reglerna naturligtvis viktigare än enskilda medborgares öde.

Därefter la hon till att hon i det perspektivet kunde förstå att de svenska ledarna hellre lät Sverige gå under än de kränkte de gudagivna budorden.