Jag är ingen så kallad Greta-hatare. Med det sagt så vill jag hävda att det faktiskt är ganska få som hatar Greta. Jag vet att i stort sett all kritik mot Greta räknas som just hat, men de allra flesta kritiker riktar faktiskt kritiken mot den enorma cirkusen runt den 16-åriga flickan, inte mot flickan själv. Vid det här laget kan det knappast ha undgått någon att Gretas engagemang är äkta och att hon själv är fullkomligt övertygad om att världens undergång är nära. Problemet är snarare de många vuxna som understödjer och applåderar hennes ångest och rädsla.

Problemet är också att så många av hennes följare verkar vara mer än lovligt okunniga och obildade. Det bekräftas av de intervjufilmer som riksdagsmannen Tobias Andersson, SD, gjort med klimatdemonstranter i Stockholms innerstad

Filmerna kommenteras livligt på sociala medier, det är fullt förståeligt. Det hela är nämligen alldeles förfärligt att beskåda. De flesta intervjuade har inga förslag alls på hur klimatet ska räddas, de rabblar bara floskler.

– Lyssna på ungdomarna. Det finns idéer. Det finns massvis, säger en kvinna utan att kunna redogöra för en enda av de idéer som hon påstår finns. Och när Andersson ställer samma fråga till just en av de ungdomar som han förväntas lyssna på blir det ännu värre:

– Eeeh… Jag tror bara det krävs mod att ta de beslut som verkligen liksom behövs tas. Alltså, det kommer ju inte att va populära beslut som kommer att tas.

– Vilka beslut tror du att det behöver vara?

– Eeeh… Nä men jag tror liksom framför allt på det här med budgeten, att det är som så här att… vart lägger vi pengarna nånstans. Det spelar liksom ingen roll hur mycket pengar vi lägger på sånt som är bra för klimatet om vi samtidigt lägger ännu mer pengar på sånt som är dåligt för klimatet.

– Vad lägger vi för pengar i nuläget på sånt som är dåligt för klimatet?

– Eeeh, nä men det är ju liksom så här investeringar i liksom i typ fossila bränslen och såna saker. Och med bankerna och AP-fonderna och sånt.

Och så där fortsätter det tills det blir nästan outhärdligt.

 

Det finns också demonstranter som har konkreta förslag, men det gör inte precis saken bättre. Det blir istället ännu mer absurt. En medelålders man tycker att det vore en bra idé att platta till alla villor och bygga höghus istället och en ung kvinna menar att det bästa för klimatet är att det vita patriarkatet slås sönder, så att fler kvinnor kan vara med och bestämma. En ung man säger att det bästa för klimatet vore totalt flygförbud och medborgarlön – men fortsätter med att berätta att han själv nyligen flög fram och tillbaka till USA för att träffa sin nya partner. Det är okej när jag gör det, liksom.

För ett tag sedan publicerade vi en gästkrönika av Brendan O´Neill, redaktör för engelska webbtidningen Spiked, där han beskrev Extinction Rebellion – den globala klimatrörelsen – som en dödskult. I slutet av Tobias Anderssons andra intervjufilm blir det uppenbart att O’Neill har en poäng. Domedagstanken är högst närvarande då en ung kvinna, som (inte helt otippat) bär ett plakat med orden ”how dare you”, tvärsäkert hävdar att ”vi har åtta år och några hundra dagar ungefär” på oss innan det är kört. Om detta råder ingen tvekan, fortsätter hon lika bestämt, för ”om man lyssnar på Gretas tal i FN-parlamentet så är hon ju ganska tydlig”.

Den unga kvinnan hänger dock inte läpp för den sakens skull. Hon ser tvärtom ytterst förnöjd ut och avslutar intervjun med att förklara att hon tänker tillbringa de där åtta åren med att ”göra konst”.

Kan man verkligen vara så här glad och uppspelt om man verkligen tror att vi bara har några år kvar tills allt det vi känner till är över – tills loppet är kört för hela världen? Jag vet ärligt talat inte. Jag delar inte tron på att vi har åtta år och några hundra dagar kvar, så jag kan omöjligt sätta mig in i hur det känns. En sak är däremot plågsamt tydlig: Det är svårt att ta de här klimatdemonstranterna på allvar.