Även om ett stort antal politiska bedömare är förvånade och chockerade – Mitch McConnell, ledare för republikanerna i senaten, tog genast kraftfullt avstånd – över att president Donald Trump i söndags förklarade att amerikanska trupper i Syrien ska dras tillbaka så var beslutet väntat. I flera år har Trump sagt att trupperna ska tas hem. I december 2018, när USA hade 2 000 soldater i Syrien, beordrade han ett fullständigt återtåg. Motståndet från militärens sida var massivt. Försvarsministern James Mattis avgick i protest. Under våren lyckades Trump dock få hem hälften av soldaterna. Söndagens beslut gällde de återstående 1 000 amerikanska krigarna.

De amerikanska soldaterna har i huvudsak ägnat sig åt att tillsammans med kurdiska trupper, som utgjort den viktigaste delen av Syrian Democratic Forces, SDF, bekämpa ISIS. Sedan kalifatet nu besegrats anser Trump att USA gjort sitt och att andra kan ta över ansvaret.

Vid sidan av att bekämpa ISIS har USA sysslat med att förhindra att dess två allierade i området – dels SDF, dels det Natoanslutna Turkiet – börjar slåss med varandra eftersom de är dödsfiender. (Turkiet anser, troligen med rätta, att SDF egentligen är samma sak som PKK, den kurdiska gerilla som länge kämpat för att få kontroll över en del av Turkiet.)

Om nu USA genom att lämna Syrien slutar agera kuddflicka mellan turkar och kurder är det en överhängande risk att krig utbryter. Turkiet har sedan länge planerat att ta över en två, tre mil bred remsa syriskt territorium längs den turkiska gränsen för att förhindra kurdiska terrorattacker och för att repatriera några miljoner syriska flyktingar som turkarna tröttnat på.

Detta skulle få som följdeffekt att SDF fick ägna sin energi mer åt att slåss mot Turkiet än att administrera sitt syriska territorium och att hålla återstående ISIS-krigare i schack.

Den stora och svåra frågan för svenskt vidkommande är, vad jag kan begripa, just vad som sker med ISIS-krigarna inklusive kvinnor och barn som nu befinner sig i fångläger som administreras av SDF, till stor del, förefaller det, med amerikansk finansiering. Hur många fångar det handlar om är oklart. Jag har sett siffror mellan 10 000 och 20 000.

Skälet till att dessa krigsförbrytare fortfarande är vid liv kan jag bara spekulera om. Jag skulle tro att det beror på USAs finansiering av lägren och på det modererande inflytande som USA troligen haft på de rimligtvis mer blodtörstiga syrierna, inklusive kurderna, som varit direkt utsatta för ISIS-krigarnas dåd. Den amerikanska opinionen skulle inte tåla ett samarbete med SDF om den kurdiska organisationen anställde massavrättningar av ISIS-personer. Men vad händer nu när USA drar sig tillbaka och Trump tvår sina händer och förklarar att Syrien inte längre är hans problem?

Det finns, vad min fantasi räcker för att tänka ut, fyra möjligheter. Den första är att Turkiet erövrar de områden där lägren finns. Den andra är att Syriens regeringsstyrkor under president Bashar al-Assad med ryskt stöd kastar sig in i striden och vinner framgång. Den tredje möjligheten är att SDF lyckas hålla områdena. Den fjärde möjligheten är att ISIS-folket lyckas fly under krigets förvirring och röra.

För såväl Turkiet och den syriska regimen som för SDF är ISIS en ondskefull och hatad fiende. Det är svårt att föreställa sig att någon av dessa skulle välja att satsa av sina begränsade resurser på att driva anständiga fängelser för de avskydda opponenterna. Man kan frukta att det slutar med avrättningar i stor skala.

En avsevärd del av det fångna ISIS-folket består av ditresta européer. Man kan tänka sig att de nya fångvaktarna, vilka det än blir, erbjuder de europeiska hemländerna att hämta sina medborgare om de vill bespara dessa medborgare ett obehagligt öde. Det kan bli ett slags utpressningssituation där ett land som Sverige sannolikt inte skulle orka hålla emot. För oss blir det bara att ta emot hemvändarna och ordna bostäder och försörjning.

Den fjärde möjligheten är alltså att ISIS-personerna lyckas fly (eller, vilket är detsamma, att erövrarna av någon anledning släpper dem lösa). Då kommer de nog till Europa, i första hand de som har europeiskt medborgarskap, men även de övriga som kan behöva en period av vila och återhämtning innan de eventuellt ger sig tillbaka till Syrien för att återupprätta kalifatet.