Sverige blir alltmer spännande och underhållande, i alla fall om man har förmågan att uppskatta svart komik. Om inte så är den senaste utredningen från Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, en mycket nedslående läsning som på alla sätt bekräftar att de som hånfullt kallas ”svärjevänner” och anklagas för att sprida en felaktig Sverigebild, har betydligt fler rätt än fel. Den nya utredningen visar nämligen att det finns myndighetspersoner som avråder brottsoffer från att polisanmäla.

Om Sverige hade varit det Sverige en gång var – ett välskött land med ett fungerande samhällskontrakt och makthavare som tog sitt medborgaravlönade uppdrag på allvar – så kunde man ha trott att utredningen handlade om en bananrepublik i en bortglömd del av världen. Men nu är Sverige en gång för alla ett förändrat land – ett land där politikerna glömt vilka som betalar deras löner och arvoden och nedsättande kallar folkopinionen för populism – och i skenet av detta blir den nya utredningen helt logisk. I ett land där polismyndigheten och rättsväsende inte hinner med sitt arbete på grund av alla brott som begås blir det rimligen en lättnad för alla berörda – utom brottsoffren – om antalet anmälningar går ner.

Anledningen till att myndighetspersoner numera avråder brottsoffer från att anmäla är, enligt rapporten, en stor uppgivenhet hos många poliser och andra representanter för rättsväsendet. De har själva tappat tron på rättvisan och finner det därför svårt, ibland omöjligt, att rekommendera brottsoffer att anmäla. Det är fruktansvärt, men också på något sätt förståeligt. Om man, som representant för en myndighet eller stödorganisation, vet av erfarenhet att en brottsling endast döms till ett par månaders fängelse, efter att ha begått dussintals grova våldsbrott, så är det kanske inte så konstigt att man antyder för brottsoffret att en anmälan är verkningslös.

BRÅ:s studie om övergrepp i rättssak har gjorts på initiativ av regeringen. Frågan är nu hur de kommer att hantera resultatet av undersökningen. Själv anser jag att det här är ett ypperligt tillfälle för regeringen att ge upp det jolmiga och förlegade gärningsmannaperspektivet och börja se till brottsoffrens väl. Milda, korta straff och straffrabatter gynnar enbart brottslingarna. Regeringen bör därför, i skenet av den studie som nu gjorts av det sönderfallande rättssamhället, ta ställning för brottsoffren genom att lagstifta om hårdare och längre straff. För brottsoffer skulle traumat vid en rättsprocess sannolikt bli något mindre om de faktiskt kunde lita på att gärningsmännen får ett kännbart straff och hålls borta från gator och torg under en längre tid. Det skulle också vara lättare att vittna. Vem vill lämna ut sig själv i en rättsprocess om man vet att gärningsmannen är ute igen om ett par månader för att utkräva sin hämnd?

Jag tvivlar dock på att utredningen kommer att få detta önskvärda resultat, med tanke på makthavarnas inställning i den här frågan. Det har ju blivit så pinsamt  uppenbart, de senaste åren, att det inte finns någon politisk vilja att på allvar ta tag i kriminaliteten. Så varför skulle regeringen agera på den här studien? Effekten kan till och med bli den motsatta.De styrande skulle faktiskt kunna sjunka ännu lite djupare ner i den handlingsförlamande myssoffan, i förvissningen att antalet anmälningar nu går ner utan att de behöver lyfta ett finger för att agera mot den skenande brottsligheten.

Ett samhälle där staten är så svag att till och med representanter för rättsväsendet är av uppfattningen att det är meningslöst att anmäla brott är ett farligt samhälle. Det är ett samhälle där folket till sist, när de fått nog av att brottsutsatta inte får upprättelse, tar lagen i egna händer. Om det här fortsätter kommer vi med tiden att få se medborgargarden på gator och torg.

Den dagen det händer kommer regeringen sannolikt att hasa sig upp ur soffan och börja peka med hela handen igen. Fördömandena kommer att hagla över dem som väljer att skipa sin egen rättvisa, när rättsstaten inte gör det åt dem. Men det är inte medborgarna som ska fördömas i ett sådant läge. För om det går så långt är det makthavarna som bär skulden. De makthavare som i åratal förnekat samhällsförfallet och ägnat sig åt att putsa på Sverigebilden hellre än regera vettigt och förnuftigt.