Ordet priviligierad kan användas i både positiva och negativa sammanhang. I positiva kan det gälla, att individen känner en tacksamhet mot livet för något han eller hon upplever eller är. Men vanligare är att det användes på ett negativt sätt. Den franska revolutionen 1789 var delvis en protest mot det privilegium adelsmän och präster – till skillnad från borgare och bönder – hade i form av att inte behöva betala skatt.  

Så vad betyder ett ”privilegium”? Den grundläggande definitionen är: ”Ett privilegium, förmån, är en lagstadgad, exklusiv rättighet som ges av staten till en viss person eller grupp.” Just beroende på sambandet med någon orättvisa, som begreppet historiskt fått, används det idag av vänstern för att till exempel angripa en ekonomiskt välbeställd person, som jämförs med någon med lägre inkomst. Men orsaken till att sådant existerar beror då inte på något orättvist statligt beslut utan troligen främst på den förra personens större duglighet, bättre utbildning eller på vad dennes föräldrar skänkte honom som arv eller gåva, för de ville att just han skulle ha den fördelen.  

Man säger också att svenskarnas ekonomiska standard gör oss priviligierade i förhållande till invandrare och befolkningen i u-länder. Ja, bakgrunden är, att våra förfäder förvandlade ett kallt och urfattigt Sverige till ett välmående land. Det fanns inget av privilegium i den processen, och självfallet har vi ingen skuld till någon annan än till våra föräldrar och deras. Under det arbetet utformade svenskarna också tillsammans med andra länder i Väst principerna för ett samhälle, som möjliggjorde snabb ekonomisk tillväxt. Det innebar en kraftigt ökad utbildning, näringsfrihet och konkurrens; ett rättssystem som medförde trygg äganderätt och opartisk rättsskipning; en politik utan konfiskatorisk beskattning, samt så småningom även demokrati med politisk pluralism.  

Efter andra världskriget och avkolonialiseringen hämtade u-länderna vanligen sin kunskap om utveckling från Väst. Sydkorea, som länge förtryckts av Kina och Japan, valde fri marknadsekonomi som system och upplevde därför en mycket snabb tillväxt och en enorm ökning av välfärden. Så småningom infördes även demokrati. Några asiatiska länder gjorde likadant, medan andra valde varianter av socialism. Även de afrikanska länderna valde ofta de sämsta politiska idéerna från Väst – marxism/socialism – bland annat för man ville man säkra de nya makthavarnas ställning. Ett antal decennier förflöt, innan östblockets sammanbrott allmänt ledde till att socialismen helt enkelt var så diskrediterad, att den måste överges. Innan dess hade dock en del av dessa länder redan eliminerat delar av sin socialism på grund av svåra misslyckanden. Men genom sina egna val av fel system från början hade man allvarligt försvårat och försenat sin utveckling. Ländernas underutveckling var självvald och utformad för att skydda makthavarnas makt och den lönande korruptionen. Västländerna har ingen skuld för det.  

Länder, som inte kunnat utveckla sig beroende på dåliga eller orättvisa institutioner, usla rättssystem och undermålig ekonomisk politik kan inte jämföra sin situation med Sveriges och sedan klaga på, att svenskar har ”privilegier”. Det har inget alls att göra med sådana utan beror helt på att västerländska system och svensk kultur – åtminstone tidigare – lett till ständig ekonomisk utveckling på basis av innovationer och hög produktivitet, vilket sedan haft följder för forskning, utbildning, kultur och social utveckling. Kritiken bör helt riktas mot den onödiga underlägsenheten av det egna landets politik och kultur. Det grundläggande är att införa riktigt utformade institutioner bland annat ett rättssystem som främjar marknadsekonomi, konkurrens och förändring samt ett politiskt styrsystem, som tillåter fria val och åsiktsfrihet. Om detta kompletteras med en statlig politik, som inte stöttar korruption, kompiskapitalism eller olika slag av hindrande föråldrad kultur utan banar väg för fria initiativ på alla områden, kommer snabb utveckling att ske.  

Detta innebär, att länder egentligen själva väljer sin utvecklingstakt och sin utvecklingsnivå. Att förtvina och kvarstå i de usla förhållanden som auktoritära regimer och socialistisk politik medför, är inte förutbestämt eller nödvändigt. Alla världens stater har nu varit nationellt självständiga tillräckligt länge för att ha haft tid att nå en någorlunda acceptabel levnadsnivå. Att man har valt fel politik och hindrat den utvecklingen är inget skäl att gnälla över andras ”privilegier”; det är istället skäl att kritisera sina egna regeringar och kanske även sin etablerade kultur och religion, som inte tillåtit utveckling. Nationer har ett fullständigt ansvar för arten och strukturen av sina egna institutioner och de olika facetterna av nationell politik.   

Dessa länder har dessutom haft en mycket bättre utgångssituation än vad länderna i Väst hade: all kunskap och erfarenhet på alla områden, som Väst frambringat under århundraden (se bara utvecklingen inom medicinsk forskning), finns nu fritt tillgänglig. Värdet av allt detta överstiger sekel av monetär u-hjälp och är en enorm gåva av världshistoriska mått, som gör att dessa länders utveckling kan gå så mycket fortare än den länderna i väst genomgick. Om man talar om privilegier i annan mening än den strikta definitionens, är nog detta det största existerande privilegiet i världen idag. Och system och teknologier, som snabbt kan höja ett lands nivå på olika områden, finns omedelbart tillgängliga att köpa.  

En annan anknytande missuppfattning är, att utvecklingsländernas lägre utvecklingsgrad skulle vara till någon glädje för Västvärlden. Den tron är bara resultatet av felaktigt marxistiskt tänkande. Västländerna hade haft mycket större nytta av, om det fanns många fler utvecklade länder i världen. Ett skäl är, att detta möjliggjort en större och snabbt växande utrikeshandel och åtföljande skalekonomier, som är så väsentliga för att allmänt höja levnadsstandarden. Sverige nådde sin goda ekonomiska ställning efter världskriget främst på grund av vår utrikeshandel. U-ländernas misstag gällande sin utvecklingspolitik har alltså också drabbat västländerna. Att begå oerhörda misstag, som då också drabbar andra och sedan klaga över de andras ”privilegier”, är ett motbjudande skådespel. Svenskar har ingen anledning att känna skuld eller att anse sig vara orättvist priviligierade i förhållande till medborgare från andra länder.     

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.