Patrik Engellau: Den idealiska politikerfrågan

Patrik Engellau

Under en förutsättning är klimatfrågan en idealisk fråga för politikerna.

Föreställningen om en förestående ragnarök är dramatisk och därför emotionellt tilltalande. Politiker får tillfälle att väcka uppmärksamhet även hos människor som normalt inte bryr sig att ens sätta på teven när det är valdebatt. Det är mycket mer eggande att tänka på att havet kanske, i ett första steg, dränker båtbryggan på landet för att sedan börja skvalpa i vedbon än att höra talas om en lärarmiljard där och en kömiljard där eller att försvaret ska få fem miljarder kronor år 2022, gäsp, gäsp.

Klimatalarmister som fångas av en mental stormvind är bästa tänkbara hantlangare åt politiker som gör det som politiker gör bäst, nämligen att höja skatterna för att genomföra storartade projekt som ger dem möjligheter att framställa sig själva i grandios dager. När sådana aktivister kommer upp i varv är det svårt för den stora massan av skeptiska nettoskattebetalare som jag själv att stå emot i dagsdebattens kastbyar. Vi kurar ihop och hoppas att det ska blåsa över men inser uppgivet att det här nog kan bli dyrt och troligtvis inte till någon nytta.

Klimathotet är således en riktig godbit för politiker, ett långsiktigt och hållbart argument för fortsatt politikervälde. Men en förutsättning är att frågan inte spårar ur vilket kan ske på två sätt.

En för politikerna katastrofal vändning vore om temperaturen vände nedåt eller om de vetenskapliga bevisen för att det saknas tecken på verkliga väderförsämringar mot förmodan fick genomslag eller om folk började lyssna på Lennart Bengtsson, kort sagt om frågan plötsligt blev lika trist som vänsterpartiets utspel om ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen.

Den andra sortens urspårning är värre och troligen den sanna samhälleliga förklaringen till fenomenet Greta. Greta uppenbarade sig just när alarmisterna insett att miljöpolitiken trots allt skenheligt prat inte får den sorts effekter i form av minskade koldioxidutsläpp som de menar är frågans enda och sanna lösning. Kyotoavtalet som framförhandlades år 1997 och dog sotdöden i början av detta årtusende skulle minska koldioxidutsläppen med några procent. I verkligheten blev det en fördubbling. Nu tycks vi vara där igen. Parisavtalet 2015 skulle bli en mer kraftfull fortsättning på Kyoto men redan nu tycks det vara uppenbart att dessa förväntningar snart kommer på skam om de inte redan gjort det eftersom ett stort antal länder med Kina i spetsen bara låtsas följa regelverket.

Såklart att klimatalarmisterna känner sig desperata och lurade. Rörelsen behöver ett nytt tonfall för att inte luften ska gå ur. Om vanlig reformism inte fungerar så får man blir revolutionär extremist. Där passar Gretas fanatism, oresonlighet, ungdom och handikapp som hand i handske.

Problemet är att de politiker som kanske lyssnar på Greta och hennes meningsfränder redan gör så mycket de kan göra (på skattebetalarnas bekostnad). Stora nya satsningar är antagligen delvis bortkastade pengar. Man vet inte. Ibland är elbilarna lösningen på energiproblemen, ibland är de tidevarvets största miljöhot på grund av deras omättliga behov av unika jordartsmetaller.

Vetenskapen tar den tid den tar. Det är ingen idé att slänga på mer kol om lokomotivet ändå går så fort det kan. Vetenskap, innovationer och smarta idéer är mänsklighetens hittills mest framgångsrika framgångsrecept, men det går inte över en natt.

Kineser och andra asiater som inte bryr sig om Greta löser bristen på fossilfria alternativ genom att bygga fler kolkraftverk tills nya mer miljöriktiga tekniska lösningar eventuellt uppenbarar sig. Därför kommer Parisavtalet troligen att följa Kyotoavtalets öde.

Sammanfattningsvis tar det tid att villfara alarmisternas önskemål. Men eftersom alarmisterna är desperata och tror att jorden är förlorad om tio år eller däromkring så struntar de i vetenskapen och förnuftet. För att få ned koldioxidutsläppen menar de att människorna ska backa historien till en tid när det knappt fanns några av människan skapade utsläpp (annat än utandningen).

Inga flygplan, inga bilar, troligen inga vattentoaletter och inga varma duschar i lägenheterna. Överlevnad utan dusch är bättre än säker undergång, resonerar de. Marknadsekonomin och demokratin måste upphävas eftersom människorna inte kan hantera så starka njutningsmedel utan i stället förfaller till missbruk.

När miljörörelsen nått detta exalterade Greta-stadium är den inte längre en kattunge som politikerna kan kela med och systematiskt dra vid näsan utan ett rytande och potentiellt farligt lejon. Därför måste politikerna, för sitt eget och samhällets bästa, lämna sin drömvärld och återinträda i verkligheten och lyssna just på sådana om Lennart Bengtsson.

Om rätt svar är att politikerna ska sluta gulla med klimatalarmisterna och i stället visa dem en kallare hand gäller motsatsen för makthavarnas attityd till invandringskritikerna. Dessa varnar för att mer sannolik, hotfull och näraliggande samhällsfara än klimataktivisterna – dessutom en samhällsfara som har mer lättidentifierade och snabbt mobiliserbara lösningar än koldioxidutsläppen. Koldioxidutsläppen tar inte slut bara för att vi bestämmer oss ty tekniken saknas ännu. Men för att komma till rätta med invandringsproblemen behövs ingen ny teknik, bara beslutsamhet.

Men det räcker inte med beslutsamhet. Det kommer också att kosta mycket pengar. Att politikerna inte gör något åt brottsligheten, till exempel att låsa in brottslingarna under betydligt längre tid för att hålla dem från gatorna, beror antagligen på att beslutsfattarna vet att det kommer att kosta åtskilliga miljarder kronor som inte finns att bygga tillräckligt många fängelser. Därför pratar de och tillsätter utredningar i stället för att handla. I augusti mördades en 31-årig mamma i Ribersborg i Malmö och Morgan Johansson lovade att plocka fram ”alla tillgängliga resurser”. Han gjorde det. Det räckte inte långt. Chefsåklagare Pär Andersson säger han visserligen haft fler utredare men att ”resurserna varit långt ifrån tillfredsställande”. I det perspektivet kan man begripa att det inte byggs fler fängelser.

Ungefär så är det på alla områden där politiker bestämmer. Kommunernas ångest när de sedermera blivit varse invandringens konsekvenser blir allt tydligare.

Det kommer att kosta att reda upp följderna av politikernas favoritprojekt. Men hur ska politikerna kunna ta sig an de problem de orsakat nationen om de förnekar de problem som måste lösas? Inget vore mer lovande för Sveriges framtid än om politikerna bet huvudet av skammen och erkände att de lagat en förskräcklig soppa åt medborgarna.