Den 28 september skrev Patrik Engellau här att kristendomen, med alla sina brister, ändå är bättre än olika pseudo-religioner som det sekulära väst har skapat: ”Kristendom kanske inte är så bra, men konkurrenterna är ännu sämre”.

Jag var muslim i många år, men är numera ateist. Jag är ingen glad ateist, utan jag är det eftersom jag inte kan tro. Ibland är jag avundsjuk på de kristna som lever i en kristen gemenskap, som studerar Bibeln tillsammans, sjunger psalmer och fikar. Man gifter sig i församlingen, man döper sina barn. Man hälsar på den som är sjuk. När någon av dem dör, så begraver de andra den döde och ber för honom eller henne. För ensamma människor kan en bra församling bli en ersättning för familjen.

Religion fortsätter att intressera mig. På senare tid har jag läst två böcker om kristendomens ursprung. Författarna hävdar att kristendomen är en romersk skapelse, närmare bestämt av den flaviska kejsardynastin. Titus, som regerade 79-81 e.Kr., var flavian. Det var han som, när hans far Vespasianus var kejsare, som erövrade och skövlade Jerusalem år 70. På Forum Romanum står idag Titusbågen på vars insida man kan se reliefer som föreställer romerska soldater bärande krigsbyte från det judiska kriget.

Boken Caesar’s Messiah: The Roman Conspiracy to Invent Jesus från 2005 är skriven av den före detta katoliken Joseph Atwill. Den har en väldigt konspirationsteoretisk ton och gå långt i sin ansträngning att visa att kristendomen är romersk propaganda eller romersk psykologisk krigföring riktad mot judarna. Romarna ville få slut på de judiska upproren därför skapade man en religion som förkunnade att Messias var en fredsfurste med ett rike som inte var av denna världen. Jesus lärde att man inte skulle ta till svärdet (som de judiska upprorsmännen gjorde) och att det var okej att betala skatt till Roms kejsare. Ja, han var till och med kompis med tullindrivarna. Paulus lärde att det var en kristen plikt att lyda den romerska överheten: ”ty överheten bär icke svärdet förgäves, utan är en Guds tjänare”. Dessutom, menar Atwill, att evangelierna skrevs som en slags satir över judiska religiösa föreställningar.

Boken Creating Christ: How Roman Emperors Created Christianity från 2018 är skriven av James S. Valliant och Warren Fahy. Tesen är densamma hos Atwill: den flaviska kejsardynastin skapade kristendomen som en form av opium för att pacificera och lugna judarna. Man ville ha en fredlig och proromersk version av judendomen – en judendom utan messiasfigurer som lyfte svärd mot kejsaren. Man kan betänka hur Jesus prisar den romerske hövitsmannen: ”Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro”.

Evangeliernas Messiasfigur förkunnar inte bara fred, han upphäver också de mosaiska lagarna som hade gjort det så svårt för judarna att godta det romerska styret. Förbudet mot att avbilda levande varelser gjorde till exempel att judarna inte kunde använda romerska mynt i sitt tempel: mynten hade bilder av kejsaren.

Men Jesus blev ju korsfäst under den romerske ståthållaren Pontius Pilatus? Nja, enligt evangelierna så faller skulden för korsfästelsen helt på judarna som vill ha Jesus avrättad för hädelse. Pilatus vill få Jesus friad, men folket vill något annat. Han tvår symboliskt sina händer:

När nu Pilatus såg att han intet kunde uträtta, utan att larmet blev allt starkare, lät han hämta vatten och tvådde sina händer i folkets åsyn och sade: ”Jag är oskyldig till denne mans blod. I fån själva svara därför”.

Och allt folket svarade och sade: ”Hans blod komme över oss och över våra barn.”

Den romerske ståthållaren framställs alltså som helt oskyldig. Här hittar man en del av ursprunget till antisemitismen och förföljelsen av judar.

Även James Valliants bok har ett onödigt konspirationsteoretiskt språk, till exempel när han kallar Paulus ”romersk agent”. Jag köper inte att kristendomen är en romersk skapelse och resultatet av en konspiration. Evangelierna motsäger varandra och torde därför inte ha varit skrivna av författare som arbetade tillsammans för ett gemensamt mål.

Däremot lyckas båda de här böckerna både underhålla och visa hur den kristna förkunnelsen är färgad av samtidens politiska förhållanden. Judarna hade olika uppfattningar om hur man skulle se på Rom, men det behöver inte betyda att de pro-romerska judarna eller judar med religiösa uppfattningar som passade Roms syften, var ”agenter” eller att deras idéer var ”skapade” av Rom.

En sista fundering: jag begriper inte riktigt varför romarna skulle behöva en ny religion för att pacificera Judea när man med sin överlägsna militärmakt kuvat upproret, korsfäst upprorsmakarna och ödelagt templet. Jag kommer fortsätta att läsa om det här, både för- och emot, eftersom jag känner att jag lär mig mycket.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)