Varför är Sveriges kyrkor och samfund så tysta när det gäller frågan om de fattiga och utsatta pensionärerna.? Varför ringer de i kyrkklockorna för allt från klimatet till afghanska ensamkommande män, men inte för de åldrande samhällsbyggarna?

Den frågan har jag funderat länge på. I det längsta intalade jag mig att det fanns en orsak som var så stor, och så präglad av kristen fromhet, att jag i min enfald inte kunde begripa den. Men jag har insett att orsaken är betydligt enklare, för att inte säga simplare, än så. Jag tror att kyrkoledarna tror att detta får dem att framstå som så mycket godare, klokare och mer vidsynta än andra människor. En kyrklig företrädare som lyfter blicken och ser bortom sådant som oroar och bekymrar de vanliga dödliga framstår helt enkelt som lite förmer. ”Se på mig, jag kan minsann se en större helhet än ni andra kan!” Och det är, tror jag, en mycket viktig orsak till kyrkornas arroganta inställning till landets utsatta äldre.

Att vanligt folk för längesen har tröttnat på kyrkoledarnas envetna vägran att uppmärksamma de äldres situation är inget bekymmer för kyrkoledarna. De är – i likhet med våra politiker – rätt ointresserade av vanligt folk, förutom när det är dags att lägga en slant i kollekten eller skänka pengar till en insamling. Lokalt och regionalt kan det se annorlunda ut – jag vet av egen erfarenhet att det finns många samfund som stöttar och hjälper utsatta äldre – men kyrkoledarna tycks ha andra prioriteringar. Vad som i själva verket tycks intressera dem mest är att få positiv uppmärksamhet och vänliga nickar från politiker och medier och, möjligen, från Gud. Om den sistnämnde verkligen skulle skriva under på en kultur där de äldre ständigt sätts på undantag är dock tveksamt, men vad vet väl jag? Jag är ingen teolog, jag är bara en alldeles vanlig medelålders tant som tycker att de gamla ska respekteras och ha en värdig ålderdom.

Sveriges kyrkor arbetar tillsammans i organisationen Sveriges Kristna Råd, en ekumenisk sammanslutning som syftar till att gemensamt försöka påverka samhället i en ”mer kristen inriktning”. Enligt organisationens hemsida handlar påverkansarbetet om att ”tala med gemensam röst när grupper kommer i kläm i samhället” och de fyra prioriterade påverkansområdena är: Migration och integration, Religionsfrihet, Fred och mänskliga rättigheter samt Hållbar utveckling.

När jag går in på den sida där man hittar alla debattartiklar och remissyttranden som SKR författat, ser jag rubriker som Kyrkoledare uppmanar riksdagen att rösta nej till förlängning av migrationslag, Kampen mot rasism, främlingsfientlighet och rasdiskriminering går vidare och Greta Thunberg, klimatet och påskens mönster. Men inte ett knyst om alla de äldre som utsätts för kränkningar och diskriminering. Först på sidan 8 hittar jag en artikel där de äldre nämns, skriven i augusti 2018. Under rubriken Diakonins månad skriver man att kyrkorna ”ger redskap om äldres psykiska ohälsa”, vilket är ett helt meningslöst konstaterande om man inte också kräver att politiker och beslutsfattare ska använda dessa redskap.

Därefter måste jag bläddra till sidan 17, med texter från det tidiga 2017, innan jag hittar något som jag tror kan anspela på våra äldre – en predikan med rubriken Har vi glömt vår historia?. Men den uppmanar endast till att vi ska minnas den tid då svenskarna ”flydde” sitt land, så att vi ska ta emot dem som flyr hit på ett mer välkomnande sätt. Ingenstans nämns de människor som stannade kvar och lade grunden för den välfärd vi har idag.

Bristen på engagemang för de äldre gör att det blir närmast omöjligt att dra några andra slutsatser än jag gjort här ovan. Det ska helt enkelt vara större och mer exotiskt än ett äldreboende i Ystad eller Haparanda, om det ska intressera Sveriges Kristna Råd. Möten med andra kulturer, och andra religioner, står högt på agendan liksom samarbeten över
nationsgränserna. Vem har då tid att bry sig om ifall mormor Hulda får ligga och frysa på sitt äldreboende, eller om farfar Olle får en näringsriktig måltid av hemtjänsten? Sånt blir ju bara petitesser i den värld där Sveriges Kristna Råd befinner sig.

Kyrkornas ensidiga fokus på migration och klimat ger inte bara kyrkoledarna möjlighet att bli bekräftade som särskilt goda människor, det ger dem också möjlighet att ständigt förmana vanliga dödliga att bli godare och mer kristna. Den, vars engagemang för migranter eller för klimatet anses alltför bristfälligt, blir tilldelad pekpinnar om hur en kristen människa ”ska” vara. Det faktum att en väldig massa människor i de kristna församlingarna runt om i landet har fullt upp med vardagen – och inte sällan med att hjälpa sina äldre anhöriga att få den omsorg de har betalt för i decennier – blundar man för. Det är som om de utsatta äldre inte ens existerar.

I grunden är det naturligtvis politikerna som är skyldiga till att samhällskontraktet brutits. Men eftersom kyrkorna och samfunden, som i andra politiska frågor använder indignerade brösttoner, tiger är Sveriges Kristna Råd medskyldigt till den pågående utarmningen av äldreomsorgen. Att de dessutom anser sig ha Gud på sin sida gör deras fromma tystnad extra stötande.