Det kom ett mejl…

För en tid sedan skrev jag om min farmor och hennes mor i en krönika här på Det Goda Samhället. Den texten hamnade så småningom i flödet hos en släkting, vilket föranledde följande kommentar:

”Jag vet att du inte är ansvarig för vad som skrivs i kommentarsfältet, men jag måste bara säga att det gjorde mig mycket bedrövad att läsa grovt rasistiska kommentarer i anslutning till texten om vår godhjärtade farmor.”

Släktingen och jag har inte haft mycket kontakt genom åren, helt enkelt för att släkten varit så stor och utspridd att det inte alltid fungerat att upprätthålla någon tätare kontakt, men jag har tidigare haft kontakt med kusinens äkta hälft på sociala medier. Det slutade med att jag kletades ner med ”guilt by association” och avkrävdes ansvar för det hen kallade min ”svans”. Och det gick jag naturligtvis inte med på. I min värld är vuxna människor ansvariga för sina egna åsikter och kommentarer och den som inte förstår det har en hel del att fundera på. Jag, som sällan blockerar någon på sociala medier, gjorde till sist ett ovanligt undantag.

Den här gången blev jag inte uppmanad att ta ansvar för vad andra vuxna skriver, men tankegången är ju densamma. ”Du skriver på ett sätt som triggar rasistiska tankegångar”, helt enkelt, och jag uppfattar undermeningen som att jag egentligen inte borde ha skrivit om min farmor på det sätt som jag gjort. Jag borde ha varit tyst – och jag kanske inte borde skriva alls, eftersom ”fel” personer läser och kommenterar. Och det oroar mig, av flera skäl.

Dels är det naturligtvis alldeles förfärligt att en text om en fattig kvinna på 1800-talet ska föranleda människor att skriva rasistiska kommentarer. Hur är det ens möjligt? Hur kan den berättelsen väcka ivern att uttrycka sig nedsättande om andra människor, beroende på deras etnicitet? Det är obegripligt för mig och det gör mig ledsen och nedstämd.

Dels får det mig att fundera på vad som egentligen betraktas som rasism numera. Jag har själv inte läst kommentarerna, och kan därför inte avgöra hur det ser ut just i det här fallet, men jag vet av egen erfarenhet att det ofta räcker med att man nämner det gamla Fattigsverige, och de människor som byggde upp välfärden, för att man ska bli misstänkliggjord på olika sätt. Det finns ingenting som triggar igång självutnämnda antirasister så mycket som berättelsen om de gamla svenskarna. Det brukar räcka med att jag nämner fattigpensionärerna och deras utsatthet för att det ska hagla anklagelser om rasism över mig. Och det är lika obegripligt, det.

Den här polariseringen är naturligtvis av ondo för hela samhällsklimatet, för debatt och diskussion och för människors möjligheter att mötas. Vi måste kunna diskutera både invandring och fattigpensionärer, för att ta två aktuella ämnen, utan att få slagsida åt ett specifikt håll. Det går att värna de gamla utan att för den skull avsky de nyanlända, och det går att värna de nyanlända utan att försumma de gamla. Och det tror jag de allra flesta är mycket väl medvetna om.

Att det ändå har blivit så här polariserat, det skyller jag främst på politikerna och andra makthavare – inte på dem som skriver i kommentarsfälten, hur grovt och nedsättande de än uttrycker sig. Den här typen av samtalsklimat kommer nämligen inte underifrån, utan ovanifrån. Från de tre statsmakterna har den allt grövre tonen sipprat ut i samhället, ner till gräsrötterna, och in i kommentarsfälten. Om politiker, ledarskribenter på de stora tidningarna, högt uppsatta jurister med flera ostraffat använder ord som ”rövhattar”. ”brunråttor” och ”kräk” för att beskriva meningsmotståndare – varför skulle då inte vanligt folk börja använda samma fula språk?

I åratal har makthavarna slängt ur sig kränkande epitet mot vanliga människor som har ifrågasatt den förda politiken. För några år sedan blev man kallad nazist för att man ställde frågan om hur Sverige skulle kunna ta hand om 163 000 nyanlända på bara ett år. Ifrågasatte man de kravlösa asylboendena och de enorma vinster som togs ut på skattebetalarnas bekostnad var man främlingsfientlig. Hederskulturen är ett annat exempel – hur många gånger har vi inte hört att det är vita män som är problemet när män från strukturellt kvinnoförtryckande kulturer skjuter sina döttrar i huvudet eller knuffar ner dem från en balkong? Det mest aktuella exemplet är de apatiska barnen, där varje försök att ta reda på sanningen kategoriserades som rasism och en dålig människosyn.

I ett sådant klimat är det inte så konstigt att vissa till sist blir så uppgivna och förbannade att de svarar med att uttrycka sig just som de rasister de blivit anklagade för att vara. Märkligt nog uttrycks aldrig någon förståelse för orsak och verkan i det sammanhanget, trots att så sker i andra sammanhang, som när vi pratar om gängkriminalitet, stenkastning och till och med terrorbrott.

Jag beklagar naturligtvis djupt att berättelsen om min fina farmor fått vissa människor att skriva rasistiska kommentarer. Men jag tar inte ansvar för dem. Jag tar ansvar för det jag skriver. Och jag skriver utifrån ett traditionellt arbetarperspektiv, grundat i det kulturarv som är mitt. Om människor tolkar mina texter utifrån ett annat perspektiv är det deras val. Jag är inte rädd för, eller besvärad av, ”guilt by association”. Sånt är jag för gammal för.