Göran Greider har presenterat en poesibok, inklusive en del prosatexter, som han kallar för ”självbiografiska sviter”. I en av sviterna görs följande observation: 

Var inte rädd att upprepa det självklara: 

De rika behöver inte det de har och de fattiga har inte det de behöver. 

Vad jag kan förstå är detta konstaterande korrekt. De rika behöver inte sina rikedomar om man med behöver menar erfordrar för en rimlig överlevnad. Åtminstone behöver de inte alla sina resurser för detta. Det är nog också sant att fattiga saknar livets nödtorft. Att sakna existensminimum är själva definitionen på fattigdom.  

Men även om observationen är sakligt riktig så är den lömsk därför att den i vårt samhälle inte uppfattas som en upplysning om ett sakförhållande utan som en paroll som manar till politiska ingrepp i syfte att överföra resurser från de rikas överflöd för att täcka de fattigas brister. (I varje fall är det naturligt att tolka texten på det sättet om man vet att orden är just Göran Greiders.) 

Jag vet inte om just denna bibetydelse – att det faktum att vissa har mer pengar än andra i samhällets undermedvetna förvandlas till en maning till härskarna att ta resurser från dem som har mycket resurser och ge till dem som har lite resurser – är allmänmänsklig eller bunden till vår kultur. Man kunde ju tänka sig andra reaktioner än slutsatsen att politiker ska gripa in med omfördelande åtgärder. En möjlig reaktion vore att folk ryckte på axlarna och sa sig att sådan är naturens ordning. En annan reaktion vore att vissa människor specialiserade sig på att med brottsliga metoder åstadkomma utjämning antingen för egen del eller, som i fallet Robin Hood, till andras förmån.  

Själv skulle jag önska att samhällets tankar styrdes i en helt annan riktning av Greiders iakttagelser, nämligen att kollektivet beslöt sig inte för att djävlas med de rika utan för att ta de fattigas predikament på allvar och verkligen försöka bekämpa fattigdomen. Att göra detta är emellertid mycket svårt eftersom vi i vårt samhälle är förprogrammerade att uttänka lösningar som har motsatt effekt, således att utöka fattigdomen.  

Till att börja med är det viktigt, tror jag, att människor – inte bara fattiga människor, men särskilt fattiga människor – uppmuntras att leva snåla och effektiva liv. Effektivitet åstadkoms i huvudsak, vilket redan Adam Smith påpekade, genom arbetsdelning och specialisering. Samhället har under årtusenden utvecklat en institution som är konstruerad för detta ändamål samt en del andra såsom lycka och reproduktion, nämligen familjen. Fattiga människor bör därför stimuleras att bilda familjer och hålla dem samman genom vått och torrt. (Förr i tiden, när fattigdomen var mer påträngande förstod de fattiga – utom trasproletariatet – detta av sig själva och värnade om familjen som ett slags räddningsjolle i tillvaron. Bara de rika kunde unna sig lyx som skilsmässor.) 

Vidare bör de fattiga inspireras att anamma värderingar som ökar deras chanser att lyfta sig ur fattigdomen och kanske själva bli rika. Till dessa värderingar och attityder hör sådant som flit, sparsamhet, ansvarskänsla, nykterhet, solidaritet och bildningslust. Pliktkänsla är bra också, till exempel plikten att göra sina läxor och komma i tid till jobbet och att utföra alla sina uppgifter med noggrannhet, iver och arbetsglädje. En speciell sorts plikt som särskilt bör främjas är ambitionen att stå på egna ben och framför allt att inte ligga det allmänna, det vill säga sin nästa, till last. Det är bra för det samhälleliga välståndet om det anses skämmigt att ta emot offentliga bidrag.  

Har jag rätt eller har jag rätt? Det där var bara ett litet smakprov på den sortens funderingar som samhällsdebatten borde handla om ifall nationen tog sina problem på allvar. Den politik som förs i Sverige är, tror jag, för det mesta kontraproduktiv. Den syftar inte till att skapa det slags mentalitet som en gång gjorde Sverige till ett sådant framgångsland. Den syftar, och Gud må förlåta mig dessa synpunkter, inte till att hjälpa de fattiga utan till att säkerställa att det finns ett tillräckligt stort underlag av klienter för att politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex ska kunna bygga ut sin verksamhet.