I detta italienska TV-program beskrivs hur Mussolini lyckades ta makten. Han startade som socialist tillhörande socialistpartiets vänsterflygel. 1904 skrev han: ”Frågan om proletariatets frigörelse framgår i dess verkliga uttryck – den fortgående uppbyggnaden av styrka i de folkliga organisationerna, som fyllda av denna kraft exproprierar borgerligheten. Proletariatet som klass är den enda aktören i denna process och har intressen motsatta alla andra klassers.” Citatet ingår i ett stycke med titeln ”Lovord till packet”. Och i ett annat sammanhang skriver han. ”I vissa avgörande skeden är också vi slödder”. Det ter sig kanske något egendomligt att han uttrycker sig så, men det är förstås ett sätt att uttrycka förakt för den rådande samhällsordningen, ett förakt särskilt riktat mot borgerligheten.

Enligt den historieprofessor, David Bidussa, som intervjuas i programmet är inte italienska politiker teoretiker, de kommer från journalistiken. Det har mycket stor betydelse. Mussolini var en briljant retoriker, också i skrift. Från tidig ungdom utvecklade han ett språk med expressiva retoriska figurer, som han med hjälp av sina tidningar och senare utifrån maktens tribuner gjorde till ett allmänt språk att använda i politiken, ett språk som delvis används också i dagens politik.
Visst känns beskrivningen som träffande också för dagens svenska verklighet? Den verklighetsbild som skapas av de stora tidningarna och av statsradio och statstelevision är styrd av det av dem använda språket: Ensamkommande, barn, papperslösa, flyktingar för dem som passerar gränsen utan att ha rätt att göra det… Detta språk anammar politikerna med tacksamhet – de flesta av dem har ju samma agenda.

Även om programmet är på italienska finns där ett avsnitt värt att titta på. Det börjar vid 6,30. Mussolini ställer frågor och publiken svarar:

Vill ni ha gott anseende? Nej! Vill ni ha belöningar? Nej! Vill ni ha ett behagligt liv? Nej! Existerar för er det omöjliga? Nej!

Vilka är de tre ord som är vårt credo? Tro! Lyda! Kämpa!

Välan kamrater! I dessa tre ord fanns, finns och kommer att finnas varje segers hemlighet.
Mussolini lämnar scenen. (Det fanns förstås en annan verklighet. Den italienska vardagen. Denna beskrivs i klippet från en av de filmer som jag värderar allra högst: En alldeles särskild dag.

Sophia Loren spelar i Ettore Scolas film en utsliten flerbarnsmor och Marcello Mastroianni en homosexuell vänsterman, avskedad från radion. Dagen är den då Hitler besöker Mussolini).

Därmed har sambandet utförligt illustrerats, här på denna blogg ofta uttalat, mellan socialismen och fascismen. (Mussolini uteslöts 1914 från socialistpartiet därför att han i motsats till partiet ville att Italien skulle inträda i kriget). Det innebär dock inte att varje stat med en centraliserad maktstruktur skulle vara socialistisk/fascistisk. I så fall skulle också Ludvig den sextondes styre vara socialistiskt. Det tror jag varken han eller de som giljotinerade honom skulle hålla med om. Man kan inte använda alltför vida begrepp, de blir innehållslösa. Det är samma sak med ordet demokrati. Det används om mycket skilda företeelser.

Argentina fortsätter att åka en evig berg- och dalbana: en peronistisk regering tillträder och statsutgifterna ökar snabbt. Inkomster och sysselsättning stiger till att börja med, sedan börjar inflationen ta fart, sysselsättningen börjar falla, statsskulden skenar – osv. Vid nästa val vinner en högerpresident som sätter igång med åtstramningar, ekonomin börjar repa sig men folk tröttnar på åtstramningarna och väljer en peronist nästa gång. Så fortsätter det.

Det är väl svårt att kalla landet för socialistiskt, men peronistregeringarna i olika skepnader uppvisar många för en socialistisk regim betecknande drag. Den polska regeringen uppträder så att den i mycket liknar en argentinsk peronistregering. Den har sedan förra valet fört en starkt expansionistisk politik, som ytterligare accelererar inför kommande val. Om några år kommer nedgången, lika säkert som i Argentina. Polen styrs av en mycket konservativ regering, med så starka band till den katolska kyrkan att den gör vad den kan för att tona ned och dölja prästers sexuella övergrepp mot barn. Är Polens styrande parti smygsocialistiskt?

Socialisten Mitterand valdes första gången till president på ett expansivt ekonomiskt program som fungerade så illa att man redan efter ett par år fick slå till bromsarna. Han lyckades själv med det som man i Argentina behöver ett par presidenter för att åstadkomma.

Om en regering är eller kallar sig socialistisk eller inte verkar inte ha någon betydelse för hur den uppträder.

”Pappa, kan en bofink se ut hur fan som helst?”

Socialism har blivit ett ord utan förklaringsvärde. Däremot verkar det ju fortfarande ha ett affektionsvärde för vissa, i alla fall för Göran Greider, medan det för andra har blivit ett skällsord.
Ordet demokrati håller på att gå samma väg. Det har blivit en beteckning använd för många olika slags regimer, som smyckar sig med benämningen samtidigt som de i smyg eller helt öppet angriper yttrandefrihet och ett oberoende rättsväsen och gynnar eller skrämmer befolkningsgrupper att rösta som de vill.

Vi måste göra som Linné: använda kategorier och vara noggrann med kategoriseringen.

Finns det då inte något gemensamt mellan de här nämnda länderna och mellan dem och till exempel Sverige? Jo, de är alla välfärdsstater. Som sådana är de alla utsatta för den dynamik, det samspel som sker mellan välfärdens klienter och dess makthavare. Denna dynamik, så ofta och så effektivt beskriven av Patrik Engellau, bemästras olika väl i olika länder under olika perioder.

Och vad som avgör om landet styrs framgångsrikt eller inte måste förklaras på annat sätt än med hjälp av gamla ideologiska klisterlappar. Det går mycket bra för Schweiz. Kan det bero på att beslutfattandet är så decentraliserat? De människor som skall besluta om utgifter ser direkt hur det kommer att träffa deras egna plånböcker. Också i den bostadsrättsförening där jag bor är detta mycket tydligt. Varje idé som leder till kostnader granskas noga.

Jämför detta med det mest extrema inslaget av bristande kontakt mellan dem som beslutar om utgifter och dem som betalar i det svenska skattesystemet: Skatteutjämningsbidraget gör att nästan var tredje budgetkrona i Malmö kommer från skattebetalare i andra delar av landet, främst från Stockholms. Det är klart att Malmö då kan kosta på sig nya simhallar och 236 kommunikatörer. Stadens politiker har inget som helst intresse att få sin budget i balans. De trivs med att få andras pengar.

Och detta möter inget större motstånd. Inte heller invandringspolitikens extrema kostnader upprör. Landets regering är nöjd med att istället för att ha nått det proklamerade målet om att ha EU:s lägsta arbetslöshet nu istället ligga på plats 24 av 28. Samtidigt upphör tillväxten. Vilket land liknar Sverige mest