Om du inte läst om Bitte Assarmos farmors mor Emma Persdotter så gör det. Emma Persdotter var en utfattig ensamstående flerbarnsmor som genom skötsamhet och goda värderingar med fortsatt självrespekt lyckades hålla igång familjen trots utsatthet i form exempelvis av stampat jordgolv och femton kvadratmeters boyta. 

Det är möjligt att jag romantiserar men jag tror att Emma Persdotters mentalitet och beteende var typiska för den svenska 1800-talsmänniskan. Jag tror att svenskarna var strävsamma, ödmjuka, plikttrogna och tåliga och att det var på grund av den sinnesförfattningen som Sverige, när marknadsekonomin och entreprenörskapet släpptes loss, kunde förvandlas från ett av Europas fattigaste länder till det kanske rikaste.  

Jag vet att den förklaringen till Sveriges framgångar inte är den gängse. Samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi sa Karl Marx. Den härskande klassen i Sverige är de ledande politikerna. De uppskattar inte en historieskrivning som går på tvärs emot deras egen världsbild och deras egna intressen. De gillar inte att höra att det goda som inträffat i vårt land inte kommer från överheten och dess visa beslut utan vuxit fram ur något som de inte kontrollerar, nämligen folkets sinnelag. När de – och alla de ekonomer och andra auktoriteter som tänker som överheten gör – ska förklara utvecklingen så pekar de därför på statliga beslut såsom exempelvis införandet av skolplikt och upphävandet av skråväsendet.  

Jag säger inte att de institutionella nydaningarna var betydelselösa men jag säger att statens olika beslut inte var den drivande kraften. Varför tjatar jag om det, kanske du undrar, är det här någon sorts ekonomihistoriskt seminarium? Alls icke, detta har med dagspolitiken att göra. Politikerna lever fortfarande, kanske mer än någonsin, i villfarelsen att deras beslut styr nationens öden.  

Detta framgår med parodisk tydlighet av en artikel som finansministrarna Magdalena Andersson och Per Bolund presenterat i Dagens Nyheter. De ska satsa på Kunskapslyftet med 93 000 utbildningsplatser för att ”fler ska komma i arbete”. De ska satsa på mer svenskundervisning och Etableringsjobb för att ”nyanländas etablering i det svenska samhället ska gå snabbare”. De ska inrätta en Välfärdskommission och korta vårdköerna med en ”förbättrad kömiljard”. ”Läraryrket stärks med ett professionsprogram och en halv miljard kronor för fler lärarassistenter.” Grundtryggheten i den allmänna pensionen ska ”stärkas”. Slutklämmen lyder: 

Sverige ska vara ett samhälle som är hållbart över tid. Med januariavtalet som grund skapar vi förutsättningar för ett samhälle där sammanhållning och trygghet går hand i hand med människors frihet och möjligheter oavsett vem man är. Så bygger vi ett starkare samhälle. 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och tar mig därför i stället för pannan. Tror finansministrarna att det är så ett starkare samhälle skapas? Om de hade skrivit att så skapas en starkare stat så hade jag nog hållit med. Men ett starkare samhälle kan bara skapas av medborgare som tänker och uppför sig ungefär som Bitte Assarmos farmors mamma Emma Persdotter. Sveriges problem beror på att en minskande andel av befolkningen gör det.