Om civilminister Ardalan Shekarabi må man tycka vad man vill. Det finns säkert många som känner betydande frustration över att han med sitt förflutna som illegal invandrare, och sitt fusk med pengar från SSU, faktiskt har lyckats bli statsråd i Sveriges regering. Ingen kan dock neka till att han har ett mycket känsligt väderkorn. Hans utspel härförleden på sociala medier, om behovet av en skärpt migrationspolitik, kan svårligen ses som annat än första steget på en väg mot att själv ta över makten. Tyvärr finns mycket som pekar på att det kan lyckas.

Efter den gångna sommarens allt tätare rapportering om ett starkt ökande gängvåld och om förestående brutala åtstramningar i ett växande antal kommuner, är det inte bara PK-mediernas grindvakter som börjat inse att locket är på väg att flyga av. Under intryck av ett växande antal rop på hjälp från partiföreträdare i utsatta kommuner har även de S-märkta partistrategerna nu börjat inse att det är allvarlig fara å färde.

Det verkliga skräckscenariot är att Sverigedemokraterna når sådana framgångar i opinionen att man efter nästa val lyckas ta kontroll över LO. Betydelsen av detta är inte bara finansiell, i form av att arbetarklassens omfattande politiska kampanjkassa då skulles ställas till Sverigedemokraternas förfogande. Det som verkligen står på spel är kontrollen över Aftonbladet, partiapparatens centrala propagandaplattform.

Trots att LO via en uppgörelse 2009 accepterade att den norska mediekoncernen Schibsted ökade sitt aktieinnehav till 91 procent, skulle man inte behöva släppa kontrollen över det redaktionella innehållet. Avtalet gav LO fortsatt rätt att bestämma vem som skall vara chefredaktör för tidningens ledar-, debatt- och kulturavdelningar.

Innebörden av en utveckling där Sverigedemokraterna tar kontroll över LO skulle därmed kunna bli att socialdemokratins mästeragitator Anders Lindberg plötsligt skulle börja skriva hyllningsartiklar till Jimmie Åkesson, och på sitt eget oefterhärmliga vis börja hamra in att Sverigedemokraterna så länge, som enda parti, haft så rätt om den ohämmade migrationens negativa konsekvenser.

I en situation som redan fördystras av medlemsras och av demografiska implikationer av allt färre ”sistagångsväljare” skulle ett samtidigt bortfall av finansiering från LO och av eldunderstöd från Aftonbladet, kunna innebära ett direkt existentiellt hot. Den enda verkliga resurs maktapparaten då skulle ha kvar är alla de nyanlända bidragstagarna. Även om de kan bidra med klanröstning så är de dock knappast någon finansiell kraft att räkna med.

Det enda sättet att förhindra en katastrof är att snarast ta över Sverigedemokraternas politik, och att helt skamlöst hävda att denna helomvändning under galgen inte visar något annat än att partiet alltid har stått för en stram migrationspolitik, baserad på att man alltid stått redo att ta ansvar för landet.

Efter det andra världskrigets slut myntades ett begrepp som nu åter kan bli aktuellt. ”Roddare” kallades de som plötsligt började paddla frenetiskt, bort från tidigare sympatier för nazismen. Vändpunkten var slaget vid Stalingrad. Då det stod klart att nazismen skulle förlora kriget, gällde det att snabbt byta åsikt. Då kriget väl var slut, var det mycket svårt att upptäcka en enda svensk som – enligt egen utsaga – någonsin varit nazist.

Sovjetunionens sammanbrott blev till samma vändpunkt för kommunismen. Årorna kom fram och det paddlades frenetiskt, bort från de marxist-leninistiska förtöjningsplatserna. Plötsligt var det inte längre någon som förnekade att Sovjetunionen varit förknippad med förtryck och massmord på den egna befolkningen. Det var inte längre opportunt att tala om DDR som ett lysande exempel frihet från varufetischm, och ingen förnekade längre att människor faktiskt försökt fly från öst till väst, från kommunism till kapitalism.

De som tidigare framhållit kommunismen som ett högre slag av frihet fick plötsligt väldigt brått att få fram årorna. Den tidvis hätska debatten om vänsterns moraliska skuld provocerade många till krampaktiga förnekanden av man någonsin hade varit kommunist. Även om det tidvis var förenat med direkt komiskt krumbuktande, var det framgångsrikt.

Liksom när de bruna roddarna förnekat all sympati för nazismen, skulle de röda roddarna visa sig skickliga i att förneka varje form av samröre med kommunismen. Snart fanns det knappt någon enda svensk som – enligt egen utsaga – någonsin varit kommunist.

I ett efterhandsperspektiv kan det te sig märkligt att först nazismen och sedan kommunismen under sina respektive glansperioder kunde nå ett så stort inflytande – trots att det bara fanns en handfull sympatisörer.

Under Kapten Shekarabis ledarskap kan vi räkna med att årorna åter kommer fram och att det åter börjar paddlas, bort från paroller om öppna gränser och om att flyktningar är välkomna, oavsett antal, till ansvarstagande utsagor om att allt måste ske med ansvar och att man själv minsann aldrig förespråkat fri invandring.

Så sänker sig glömskan över Stefan Löfvens bisarra uttalanden från hösten 2015, om flyktningar som tvingas fly undan bomber med sina barn i famnen, och om att hans Sverige inte bygger murar. Snart kommer det inte att finnas några flyktingkramare kvar, och man kommer att kunna fråga sig hur det var möjligt att en så djupt oansvarig politik kunde drivas så långt – trots att det knappt fanns någon enda som stod bakom den. Det förfärande alternativet är att man riskerar att förlora makten, och det får ju bara inte ske, till något pris.