Jag gillar den filosofiska principen ”Ockhams rakkniv”. Den har fått sitt namn efter den engelske 1200-talsfilosofen och franciskanermunken William Ockham. Principen innebär att man inte ska krångla till saker i onödan utan förklara allt så enkelt det går.  

Ingen ska påstå att tillvaron i Sverige för ett halvsekel sedan var bekymmerslös. De som var med kan tänka på hur det kändes att gå till tandläkaren. Men när man tänker på den tiden och jämför med våra dagar så är det en sak som framstår särskilt tydligt när man låtit munkens rakkniv göra sitt jobb, nämligen att nästan alla medborgare på den tiden var skötsamma, ambitiösa människor med medelklassvärderingar.  

Med medelklassvärderingar menar jag sådant där som att man ska ta ansvar för sig själv och sin familj, sköta sig på jobbet, inte skilja sig, hålla sig rimligt nykter, i varje fall på vardagar och, om man är skolbarn, ”hel och ren och med nödiga läroböcker försedd infinna sig i klassen vid skoldagens början” som det stod i skolreglementet.  

Det som förundrar mig, om jag inte är helt fel ute och bara romantiserar, är att nästan alla människor på den tiden, oavsett vilken klass eller socialt skikt de tillhörde, var besatta av ungefär samma medelklassvärderingar. Det som skiljde klasserna åt var småsaker som att överklassen hade skorna på inomhus medan underklassen tog av skorna. Den svenska homogeniteten bestod inte i huvudsak i att alla var lintottar utan i att alla tänkte likadant.  

Det var ett bra tänkande. Det kan jag påstå utan några filosofiska utsvävningar. Det räcker med rakkniven. Det var ett bra tänkande eftersom det ledde till ett beteende som på mindre än hundra år hade gjort Sverige till det mest framgångsrika landet på jorden. Sedan kanske utlänningar kunde tycka att svenskarna var tröga och inbundna men sådana ovidkommande detaljer har redan fallit för kniven.  

Det finns fortfarande ett stort antal skötsamma, ambitiösa människor med medelklassvärderingar i Sverige. Men andelen sådana människor minskar trendmässigt. Hur kan jag veta det? Jo, därför att om alla fortfarande varit sextiotalsmänniskor så hade Sverige inte haft de problem nationen dras med. Det är kvaliteten på människorna som avgör en nations öden. Det är inte mer komplicerat än så. (Och kvalitet i det här fallet har inget att göra med andelen disputerade utan gäller huruvida folk har utvecklingsfrämjande attityder och värderingar.) 

Denna gradvisa utarmning av folkmaterialet har tre orsaker. Den första orsaken, men inte den grundläggande, är invandringen. Det har kommit alldeles för många människor på för kort tid för att de ska ha kunnat inpassa sig i den svenska kulturen och anamma våra så gagneliga attityder. 

Den andra orsaken är nyrikedomens korrumperande effekt. Vi var ett fattigt folk som plötsligt blev rikt. Vi ställde oss aldrig frågan hur den omvälvningen hade gått till och funderade inte över hur vi skulle förhålla oss till den. Det kom nya generationer som föddes in i välståndet och tog det för givet. Vi blev bortskämda som rikemansbarn och började ställa krav på tillvaron. Vi skaffade oss rättigheter som vi liksom genom någon hemlig överenskommelse hela tiden utökade. De gamla dygderna och plikterna framstod alltmer som obehagliga och onödiga piskor. I samma takt som vi uppfann nya rättigheter la vi de gamla skyldigheterna på hyllan.  

Det ligger nog i mänsklighetens DNA att folk utvecklas på det sättet vid iråkad nyrikedom. Det är den ekonomiska utjämningens naturmetod. Ge dem som hamnat på grön kvist några generationer så tar de sig tillbaka till ruta ett av egen inneboende kraft. Det ska till mycket mognad och karaktär för att i längden bevara ett välstånd som smugit sig på.  

Den tredje orsaken till de goda värderingarnas dekadens är den lömskaste av alla ty den organiseras av bondfångare. Dessa består av en överhet till vilken medborgarna överlämnar sina pengar och sina röster mot löften om trygghet och omhändertagande. På det viset uppstår en trygghets- och omhändertagandeindustri som växer så länge det går att hämta mer pengar hos medborgarna vilket det bara gör om det finns tillräckligt med folk med goda medelklassvärderingar. Sedan framstår bondfångarnas löften som alltmer ihåliga. Där står vi idag.