Jan-Olof Sandgren: En gurus uppgång och fall

Jan-Olof Sandgren

Inget land har producerat så många gurus som Indien. Ordet betyder ”lärare” på sanskrit och brukar användas som titel på andliga ledare, som av sina anhängare tillmäts absolut auktoritet. Gurus är ofta komplexa individer med dramatiska livsöden, som till exempel Osho eller Bhagwan som han tidigare kallades – i Sverige mest känd genom artisten Ted Gärdestad, som en gång bodde på hans ranch i Oregon. En erfarenhet som troligen fördjupade de psykiska problem som ledde till hans självmord 1997.

Själv besökte jag Osho Midgård på Vallgatan i Göteborg några gånger under 80-talet. I ett rum med madrasserade väggar kunde man till exempel prova ”dynamisk meditation” – en teknik som för tankarna till den en gång så populära primalterapin. Säkert välgörande för vissa, kanske riskabelt för andra med bräcklig identitet.

Osho inledde sin bana på 60-talet med att revoltera mot den strikta sexualmoral som landsfadern Gandhi lämnade efter sig. Gandhi berättar själv i sina memoarer hur hans tidiga äktenskap (vid 13 års ålder) ledde honom in i ett sexmissbruk som plågade honom djupt, och med tiden utvecklade han en livsstil präglad av enkelhet, asketism och total avhållsamhet. Ett andligt ideal som kom att påverka en hel nation.

Osho predikade motsatsen; fri sexualitet, njutning, överflöd och dessutom andlig medvetenhet. Man behövde inte välja mellan pengar och visdom, man kunde få båda. Föga överraskande blev han en populär figur bland medelklassen i väst. I rättvisans namn ska sägas att han gjorde seriösa försök att väva samman indisk tradition med västerländsk psykologi – ett arbete som för tankarna till C G Ljung eller madame Blavatsky. Många av hans böcker är högt rankade auktoriteter i andliga och spirituella kretsar.

På 80-talet köpte han en ranch i Oregon, dit vilsna västerlänningar på jakt efter identitet, sanning och kärlek sökte sig för att få alternativ terapi, samt finna sig själv. För att visa att han inte var någon inskränkt asket, utan omfamnade den amerikanska materialismen, inköptes 7 stycken Rolls Royce – en för varje dag i veckan. Samhället härbärgerade som mest några tusen invånare, och i takt med att donationerna rullade in utökades Rolls Royceparken till 85.

”Idealsamhället” i Oregon har för eftervärlden blivit sinnebilden för en galen sekt, som under en allt mer förvirrad ledare tappar allt fotfäste i verkligheten. Skandalerna avlöste varandra. Problem med lokalbefolkningen, problem med droger och problem med myndigheter inklusive FBI, tvingade Osho i landsflykt och efter en tids kringirrande slog han sig ner i Pune i Indien. Samtidigt försämrades hans psykiska hälsa. Han gjorde alltmer bisarra framträdanden och blev till slut en belastning för den världsomspännande organisation han byggt upp. Han dog under mystiska omständigheter. Centret i Pune erbjuder fortfarande ”alternativ terapi” för den som önskar, men efter vad jag hört kostar det ganska mycket pengar.

När man lyssnar på Osho (och han inte är alltför drogad) eller läser hans böcker, är det svårt att helt avfärda honom som en bluff. Det finns insikt och visdom i mycket han säger och de 85 Rolls Roycen till trots, en hel del självdistans. Vilket bekräftar min teori att en
framgångsrik guru alltid bär på något genuint, något korn av äkthet som gör oss benägna att svälja ganska konstiga idéer.

En mer aktuell guru är Greta Thunberg, som vid första ögonkastet verkar vara Osho’s raka motsats. För vad kan en skäggig, pervers, njutningslysten, nerdrogad gubbe ha gemensamt med en asketisk, renhjärtad, oskuldsfull flicka? Kanske mer än man anar.

De är båda gurus.
De tillmäts en auktoritet de rimligtvis inte förtjänar.
De utstrålar en ”äkthet” som lurar vårt kritiska tänkande.
De tycker sig representera ett högre medvetande.
De förväntar sig att bli åtlydda, men tar inget ansvar för konsekvenserna.

Samtidigt är de motsatser, eftersom de befinner sig på var sin sida om pendeln. Pendeln har svängt och det som förut var dekadens är nu renhet, det som förut var sex är nu oskuld, det som förut var njutning är nu asketism. Varje tid producerar sin egen guru, men vår längtan efter att följa någon är densamma.