För några dagar sedan träffade jag tre personer som oberoende av varandra skakade på huvudet och sa att detta är obegripligt. Vad är obegripligt? frågade jag. De gör ju ingenting! sa en av de tre uppgivet. Vem gör ingenting? frågade jag. Politikerna, de gör ingenting åt någonting, skolan, skjutningarna, vad som helst. De snackar men sedan händer det ingenting. Vad är det för obegripligt med det? frågade jag.

En annan sa: nu har de fördubblat skatten på min tio år gamla Volvo. Vad är meningen? Ska jag inte ha någon bil? Det känns som om en maffia har tagit kommandot över landet. De missköter Sverige och pungslår mig. Jag begriper ingenting. Är det så svårt att begripa? sa jag.

Den tredje sa: hela Vällingby har blivit ett getto. I gymnasiet går bara muslimer och rektorn har förskingrat skolans pengar. Jag kan inte fatta vad det är som pågår. Vad är det för konstigt med det? frågade jag.

Många svenskar lever kvar i föreställningen att den politiska kampen står mellan höger och vänster, moderater och sossar, kapitalister och arbetare, borgerliga och socialister. Hur kan Löfven göra så här mot mig? frågar gamla socialdemokrater. Hur kan Kristersson göra så här mot mig? säger gamla moderater.

Jaså, du tror att Löfven representerar dig, säger jag till den gamla sossen. Jaså, du tror att Kristersson står på din sida, säger jag till den gamle moderaten.

Så är det nämligen inte. Partierna har bildat enhetsfront. De står på samma sida, nämligen sin egen. Politikerna representerar inte längre varsina grupper i det civila samhället, till exempel socialdemokraterna industriarbetarna, moderaterna överläkarna och centerpartiet bönderna, utan har gjort sig oberoende av de gamla uppdragsgivarna. Politikerna har skapat en ny värld med sig själva som härskare och med sina egna skatteförsörjda vasaller och stödtrupper i form av det välfärdsindustriella komplexet och komplexets klienter.

Jag förstår om du tycker att min tolkning av Sverige låter obeskrivligt rå och cynisk, sa jag till var och en av mina tre vänner från igår, men grejen är att om man ser vårt samhälle som jag ser det så blir man inte förvånad. I stället blir allt begripligt. Bitarna faller på plats. Politikerna är fiender till oss nettoskattebetalande medelklassare.

Fiender? Varför skulle de vara våra fiender? Jo, för att de byggt upp en stor apparat av myndigheter och offentliga organisationer och skatteförsörjda föreningar som de egentligen representerar. Socialdemokraterna, exempelvis, representerar inte Sveriges elektriker och byggnadsarbetare utan Försäkringskassan, Skolinspektionen, Arbetsförmedlingen, landstingen, Migrationsverket samt dessa myndigheters bidragsförsörjda klienter. Moderaterna representerar inte företagarna och skogsägarna utan samma myndigheter som socialdemokraterna samt dessa myndigheters bidragsförsörjda klienter.

Politikerna har inga andra verktyg än budgeten och rätten att stifta lagar. När de får problem, vilket de just nu har mer än någonsin tidigare, kan de stifta fler lagar och hitta på nya sätt att försöka betala sig ur dilemmat. Men skjutningar är redan förbjudna så då återstår bara pengar för att anställa fler poliser eller för att fixa låtsasjobb åt buset i hopp om att det ska hålla sig lugnt.
Då, min vän nettoskattebetalande medelklassare, är det du som måste öppna ditt hjärta och din plånbok. Fast du blir förstås inte så vänligt bemött. Du åker på en ny bilskatt ”för klimatets skull” och en käftsmäll i form av en knappt återhållen anklagelse om strukturell rasism.

När politikerväldet ska välja favorit mellan dig, nettoskattebetalande medelklassare, och sina protegéer och klienter i den offentliga apparat som är deras herradöme har du inte en chans.
Den teorin om det moderna Sverige är min intellektuella snuttefilt. Den är elak och så skruvad att jag knappt tror på den själv, men den skänker begriplighet åt den verklighet vi dagligen kan iaktta. Det kan hända att politikerna inte är våra fiender men det blir lättare att förstå vad som händer i landet om man antar att de är det.