Nu heter det att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Som om en välgörande berättelse om ett land i kris skulle vara möjlig att skriva bara för att man vill det. Hur ska det gå till? Ska propagandacentraler skapas som ska inpränta i oss alla, svenskar, turkar, somalier och araber, att vi är en del av en gemensam historia där vi alla kämpar för en gemensam sak? Lycka till.

Vi kommer under de närmaste åren få höra till leda att Sverige behöver en ny ”berättelse”. Sverige har förändrats, befolkningssammansättningen har förändrats. Många som bor i Sverige 2019 har inte sitt ursprung här. Vi delar inte längre språk eller gemensam kultur. Då är det berättelsen som ska rädda oss. Sverige behöver en ny berättelse.

Tidskriften Kvartal har gått ut med en artikelserie där just tanken om en ny berättelse om Sverige lanseras och diskuteras. Man hänvisar till slutscenen i Game of thrones där någon tydligen säger att det inte är arméer eller flaggor som förenar ett land med olika folk men en berättelse. Människor skulle alltså komma samman kring ett gemensamt drama, ett gemensamt öde, ett gemensamt äventyr, och därmed skulle man relatera till varandra som ett och samma ”vi” (antar jag).

Jag känner mig minst sagt ambivalent inför detta. Det kanske vore fint med en ny berättelse, men då vill jag först veta vilken berättelse vi talar om. En berättelse om ett land måste rimligtvis utgå från landets konkreta historia. Och det är nog ändå så att historien – det vill säga den verkliga historien – formar berättelsen och inte tvärtom. Kvartalredaktionen skriver ”Den berättelse vi haft om Folkhemmet, Tredje vägen eller det tysta bondefolket som industrialiserades och slog världen med häpnad passar allt sämre för den nation som Sverige blivit.” Men problemet är att de berättelser som här nämns har sin grund i verkliga historiska skeenden. Historien har naturligtvis tolkats: Alla var inte så förtjusta i tanken på ett ”folkhem”. Men det får väl ändå finnas någon gräns för hur rosenrött vi kan beskriva det som nu sker i Sverige? Poängen med en ny berättelse är rimligtvis att det ska vara en god berättelse, en berättelse som leder framåt. Berättelsen om det samtida Sverige riskerar att bli en ond saga vi alla helst hade sluppit vara med i.

Men vad handlar det här vurmandet om ”berättelsen” om egentligen?

Sedan kanske tio år tillbaka finns en tendens vid universiteten – och det rör främst humaniora och kulturstudier – att relativisera värdet av historiska eller icke-historiska framställningar genom att karaktärisera dem som ”berättelser”. Poängen med att tala om något i termer av en berättelse är att man får det som skildras att framstå som ett slags skapad fiktion, som något som berättaren alltså har hittat på eller åtminstone tillrättalagt. Den mångtydighet som finns i ordet ”historia” visar hur det fungerar. Sverige kan sägas ha en objektiv ”historia”: det som faktiskt har hänt under historiens gång. Men denna historia kan om man så vill framställas som ”historien om Sverige”, det vill säga som en berättelse som någon väljer att framställa på det ena eller det andra sättet. Den som berättar historien om Sverige sätter alltså saker i perspektiv, fastställer en början, skapar en linje, fokuserar berättandet kring ett subjekt (folket, makten, ”Sverige”…). Man berättar en historia ungefär som man berättar en saga.

Och nu ska vi alltså skriva en berättelse åt det nya mångkulturella Sverige. Vi ska alltså få oss till livs en berättelse om det Sverige som framträder som resultat av det som den amerikanska statsvetaren Sheri Berman i gårdagens Svenska Dagbladet kallade för ett demografiskt experiment utan motstycke: ”I dag ser ert samhälle dramatiskt annorlunda ut. Det är ett helt annat land. Den demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig. Att tro att den typ av förändringar skulle kunna ske utan problem är historielöst.”

Jo tack. Vi är många som länge tjatat om att vår immigrationspolitik är ett historielöst projekt utan motstycke. Men nu ska denna historielöshet skrivas in i historien och bli en del av en berättelse som skapar perspektiv och förenar och visar oss alla en gemensam väg framåt. Okej. Jag inte är så säker på att jag ens vill vara med i den här berättelsen. Och jag undrar vilken plats jag själv ska få i den. Socialdemokraterna har ju redan gjort klart att de som motsätter sig immigrationen ”står på fel sidan av historien” och deras kompromisslöshet bådar inte gott för de förhandlingar som behöver komma till när historien ska skrivas.

Intellektuella i Sverige behöver vakna upp ur sina vackra akademiska och teoretiska drömmar. De behöver se verkligheten med samma krassa blick som Sheri Berman. Ett land håller inte ihop tack vare några konstruerade berättelser. Berättelser och myter är en komponent av verkligheten, men det är inte allt. Demografi spelar roll. Vilka som bor i Sverige och som därmed berättar sina historier utifrån sina förutsättningar spelar också roll. Det finns alltså en verklighet bortom dikten som gör dikten möjlig. Det är inte litteratur vi pratar om nu utan faktisk historia. Sluta önsketänka! Våga se verkligheten! Det finns ingen anledning att tro att det ska gå att skriva någon historia som ska förena alla de människor som nu bor i Sverige. Visst: i princip är det väl möjligt, men är det ens önskvärt?

Faktum är att vi redan har en historia, vi lever i en historia. Vi lever mitt i Sveriges historia. Det är en kris i svensk historia vi nu genomlever. Se till att ta oss igenom den istället. Visst kommer vi att påverkas av immigrationen. Det är självklart. Men målet med detta sorgliga kapitel i vår historia bör ändå vara att människor ska erbjudas att under ordnade former flytta hem igen. Kom igen. Våga sätta in saker i de verkligt stora och betydelsefulla perspektiven.