Jag tror med tilltagande övertygelse att Sveriges problem är att en växande del av befolkningen, uppmuntrade därtill av PK-ideologin, har övergivit eller aldrig fått tillfälle att tillägna sig den mentalitet som en gång gjorde landet så framgångsrikt. Den mentaliteten består av ett paket av värderingar och attityder såsom flit, ansvarskänsla, vilja att stå på egna ben, pliktkänsla, solidaritet med nästan och mycket annat sådant som Sverige i alltför stor utsträckning lagt på hyllan. Faktum är att den dominerande PK-ideologin förhånar dessa välsignelsebringande dygder i stället för att, som Sverige borde, predika dem till allmän efterföljd. Konsekvensen är att människomaterialet genomsnittligt blivit sämre. Inte undra på att staten och kommunerna får budgetproblem.

Denna analys – du kanske tycker att ”analys” är ett alltför fint ord för min uppfattning så kallade den i stället för ”idé” om du vill – är egentligen bara Max Webers gamla teori om den protestantiska etiken körd baklänges. Den tyske sociologen Weber ville förklara den kapitalistiska revolutionen med tillhörande explosion av produktivkrafter och välstånd med hänvisning till protestantismens, särskilt kalvinismens, värderingar. De tidiga kalvinistiska kapitalisterna var flitiga asketer, sa Weber. ”Den överlägsna spendersamheten hos herremännen och den brackiga pråligheten hos nouveau riche är lika förhatliga för den kommersielle asketen… Även de rika måste arbeta för att få äta, för även om de inte behöver arbeta för att försörja sig finns Guds bud, som de, liksom de fattiga, måste lyda”. Såklart att världen avsevärt skulle förbättras, menade Weber, om sådana människor kom att dominera samhället.

Min tes är att svenskfödda människor i takt med välståndshöjningen givit upp de gamla dygderna och blivit en sorts nouveau riche. Invandrarna har endast i mycket begränsad utsträckning varit bekanta med denna framgångsrika men alltmer bortglömda och förtalade västerländska anda.

Jag framförde denna tes till min portugisiskafröken och förväntade mig att hon skulle uttrycka sin beundran för mitt skarpsinne. Det gjorde hon inte. Vad är det med det? sa hon som om inget hade kunnat vara alldagligare än mina spekulationer. Jag frågade om hon var bekant med dessa tankespår. Hade hon också läst Max Weber? Äsch, sa hon, jag har läst Kalle Anka. Va? sa jag.
Kalle och hans söner är precis sådana där som tappat bort sina dygder från fattigdomens dagar, förklarade hon. De har aldrig några pengar eftersom de slösar bort allt de får ihop. De har lämnat fattigdomens sparmoral och övergått till rikedomens nitiska slöseri, de har anammat just den ”överlägsna spendersamheten hos herremännen” som du sa.

Jag sa att jag inte tänkt på Kalle Anka i sammanhanget men att det verkade stämma. Men är det inte naturligt att folk gillar att leva i välstånd och att hela tiden kunna konsumera mer och mer – även om det för dagens människor liksom för gamla aristokrater ofta är på krita? frågade jag.
Visst är det naturligt, svarade hon. Det är den naturliga reaktionen på välståndet, den mentalitetsförändring som kommer av sig själv och som är så skadlig. Välståndet är en farlig drog eftersom det förför människorna till att av bekvämlighet sluta upp med de gamla nyttiga mentala vanorna som varit grunden för deras framsteg.

Så vad ska man göra? undrade jag.

Troligen måste man uppfostra folk till att på ett värdigt sätt överleva välstånd, välfärd och rikedom, svarade hon. Vi måste ta lärdom av Farbror Joakim. Det märkvärdiga med den ankan är att han lyckats behålla sina kalvinistiska drifter. Han är snål och sparsam och driftig och längtar inte en sekund efter något pråligt leverne.

Vad gör han med sina pengar? frågade jag och kände mig lite vilsen i analysen.

Det vet du väl! Han lägger pengarna i stora penningbingar och hans största njutning är att simma i slantarna. Han drömmer inte om en ny iPhone utan gläds åt han behållit pengarna så att han bada i dem. För övrigt har han inte slutat jobba utan fortsätter för att öka sina besparingar. ”Ackumulera, ackumulera, det är för kapitalisterna sanningen från Moses och alla profeterna”, sa Karl Marx.

Så du menar att vi skulle kunna fortsätta vårt framgångsrika välståndsbygge om människor uppförde sig som Joakim von Anka? frågade jag.

Jag tror det, svarade hon. Om folk lärde sig att njuta av att se sina bankkonton växa på samma vis som Farbror Joakim njuter av att dyka i penningbingen så skulle mycket vara vunnet.
Men vem skulle köpa alla grejor som producerades? frågade jag.

Jag vet inte, svarade hon. Tidigare i historien byggde man katedraler, monument och pyramider. Det viktiga i ekonomin är inte att det konsumeras, det viktiga är att alla hela tiden jobbar som bävrar. Då försvinner nästan alla sociala problem inklusive arbetslösheten. På det viset sitter både de sociala problemen och deras lösning i våra skallar.

Det är tvärtom emot hur snacket går i den svenska debatten, sa jag dystert.

Så går det ju också som det går för er, svarade hon. Era politiker borde hålla moralpredikningar i stället för att lova nya miljarder i bidrag.

PS Men vad med efterfrågan? Vem ska köpa allt det där som idoga människor producerar?

Portugisiskalärarinnan är ingen nationalekonom men i egenskap av någorlunda skolad ekonom kan jag intyga att hennes resonemang inte är fullt så puckat som det kan verka. Före Keynes var nästan alla ekonomer anhängare av den så kallade Says lag – efter den franske ekonomen Jean-Baptiste Say – som förklarade, ungefär, att utbudet skapar sin egen efterfrågan. Keynes vände på synsättet och började resonera att staten skulle styra ekonomin genom att manipulera efterfrågan.