Bitte Assarmo berättar att de mest lästa recepten på hennes matblogg ”Matmamman” är de gamla fina från förr: kalops, rotmos med fläsklägg, gammaldags köttsoppa. Maten är en del av vårt kulturarv. Dofter och smaker väcker minnen från barndom och knyter band mellan generationer. Oavsett var köttbullarna kommer ifrån från början blir de svenska och smakar hemma när de serveras med potatis eller potatismos, gräddsås och lingon.

För drygt tio år sedan startade jag en anspråkslös liten matblogg med det totalt omoderna namnet ”Matmamman”, med stort fokus på svensk husmanskost och klassiska svenska bakverk. Jag gjorde det enbart för min egen skull – för att jag älskar att laga mat och baka och för att det var ett väldigt roligt sätt att återuppliva mammas och mormors gamla recept. Med tiden insåg jag dock att det faktiskt fanns intresse även för en liten oansenlig och okänd husmansbloggare i djungeln av coola matkreatörer, och att jag fick alltfler läsare.

Det slog mig på ett tidigt stadium att det var de gamla, beprövade recepten som fick mest uppmärksamhet. När jag en gång lade upp ett recept på gammaldags silverkaka – en sockerkaka gjord på äggvitor, med ursprung i en tid då matmammor sparade på äggvitorna om de bara hade använt gulor till en maträtt – mejlade de till och med från en veckotidning och bad att få återpublicera receptet i sin matbilaga.

Intresset för det traditionella, det vi känner igen från förr, går som en röd tråd genom hela mitt matbloggande. De mest lästa recepten är alltid de gamla fina från förr. Syltade gröna tomater som på mormors tid, kalops, rotmos med fläsklägg, gammaldags köttsoppa med klimp och pressgurka tillhör de inlägg som ligger i topp vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Endast vid storhelger som jul och påsk är det andra recept som hamnar på topplistan, men även då är de traditionella mest populära. Runt jul trendar kokt oxtunga, aladåb på grisfötter och gammaldags mjuk pepparkaka och runt påsk ligger inlagd sill och mormor Elins stuvade ägg.

I början var jag förundrad och förvånad över att det just var de där gamla recepten som tilltalade folk mest, men jag förstod snart att det är fullkomligt logiskt. Maten är ju en så stor och oerhört viktig del av vårt kulturarv och vår historia. De flesta av oss har haft en mormor eller en farmor som lagade dillkött och fläskpannkaka och som bakade gammaldags kringlor. Många är vi som kan känna dofterna av hemkokt hallonsaft och nybakade kanelbullar i syrenbersån om försommaren. Alla har vi någon relation till det svenska köket och smakerna och dofterna från förr väcker känslor och minnen till liv.

Det svenska köket har också många paradrätter att stoltsera med. Det märker man inte minst när man är utomlands, och ser hur restauranger i alla delar av världen lockar med ”Swedish meatballs” och ”smorgasbord”. Jag har ofta blivit bjuden just på köttbullar av mina amerikanska vänner, och mötts av idel belåtna leenden när jag konstaterat att de smakade precis lika bra som mammas. När jag själv har utländska gäster brukar det stå husmansrätter som strömmingslåda, kålsoppa eller fläsk med löksås på middagsbordet, gärna med äppelkräm eller någon annan klassisk dessert, och smakerna och dofterna brukar göra gästerna förtjusta.

Det svenska köket behandlas dock lika styvmoderligt som annan svensk kultur i det offentliga Sverige. Det svenska köket finns egentligen inte för inga av våra klassiska maträtter är ju
egentligen svenska. Nej, det svenska köket har minsann ”mångkulturella rötter”, vilket bland annat har framhävts av Kultursmakarna  – en organisation som ”bygger broar mellan människor med hjälp av grytorna” och som belåtet konstaterar att:

”Varken köttbullen, kåldolmen, lutfisken eller lussebullen är genuint svensk, lika lite som pizzan, hamburgaren eller kebaben. Både köttbullar och kåldolmar sägs vi ha hämtat från Turkiet där dessa rätter heter keftas och dolmades.”

Resonemanget är direkt löjligt. För om det inte går att hävda att en maträtt är svensk, går det heller inte att säga att en maträtt är turkisk. Kan vi däremot hävda att en maträtt är turkisk så kan vi också hävda att en maträtt är svensk. Svårare behöver det inte vara. Alla kök inspireras av influenser utifrån, ingen kultur är statisk. Däremot utvecklar ju varje kultur, och varje kök, sina egna särdrag. Dessutom är det inte alls särskilt långsökt att tänka sig att svenska husmödrar rullade köttbullar och bakade in färssmet i kålblad även innan de turkiska dolmarna kom till Sverige, för en människa är sällan helt ensam om en idé och olika varianter på köttbullar finns i hela världen.

Men när det gäller den svenska maten tycks det vara livsviktigt för många att framhålla att den minsann inte är svensk – precis som det är livsviktigt att hävda att Sverige inte har någon kultur överhuvudtaget. Ingen kommer på tanken att ifrågasätta begrepp som ”spanska tapas”, ”turkiska vindolmar” eller ”grekiska gyros” – men när det gäller svenska köttbullar blir det genast invändningar.

Men oavsett var köttbullarna och kåldolmarna kommer ifrån från början så blir köttbullar svenska när de serveras med potatis eller potatismos, gräddsås och lingon. Det vet hela världen. Det borde även vi svenskar veta. För det är inte farligt att erkänna att det svenska köket står på egna ben och har specialiteter, precis som andra kök. Tvärtom – det är en god sak. Där har Kultursmakarna alltså rätt; man kan bygga broar med hjälp av grytorna. Men inte genom att förneka de svenska mattraditionerna – utan genom att framhäva dem. Den kulturella självkänslan är nämligen fundamentet för att de goda samtalen alls ska kunna inledas.

Det här vet de ”vanliga” svenskarna, och de bryr sig inte ett dugg om att förståsigpåare av diverse slag gör allt de kan för att förminska det svenska köket. Det är därför de mest lästa inläggen på min matblogg alltid är de gamla, traditionella recepten som gått i arv i generationer. Det är därför Ikeavaruhus över hela världen serverar ”Swedish meatballs”. Och det är därför varenda lunchrestaurang med åtminstone lite självaktning erbjuder husmansrätter som dagens lunch. Men kanske ska vi också säga det högt oftare än vi gör. Och kanske ska vi faktiskt komma med invändningar när folk runt omkring oss ständigt hävdar att det svenska köket inte finns.

Själv har jag många husmansfavoriter i det svenska köket. Några har jag redan nämnt – andra är persiljejärpar, isterband med stuvad potatis, pepparrotskött och raggmunk med fläsk. Att välja ut endast en favorit är omöjligt. Men om det är någon av alla de fantastiska svenska husmansrätterna som passar särskilt bra just nu när hösten knackar på, och potatisen inte längre kan kallas färskpotatis, så är det just raggmunk med fläsk.

Raggmunk med fläsk, 4 portioner

800 g ”gammal” potatis
2 ägg
2 dl vetemjöl
4 dl mjölk
2 – 2 1/2 tsk salt smör till stekning

Gör så här: Vispa upp äggen, och tillsätt mjöl och mjölk växelvis under vispning så du får en slät smet. Skala potatisen och riv den direkt ner i smeten (om du river potatisen först och låter den vänta så blir den grå). Tillsätt saltet och grädda sedan pannkakor eller plättar i smör på medelstark värme tills potatisen blir genomstekt och raggmunkarna frasiga och gyllenbruna. Servera med knaperstekt fläsk och lingon. Smaklig måltid!