I Smålands inland runt 1970 dök en grekisk pojke vid namn Lucky upp på fotbollsträningen. Förmodligen hette han Laukis men jag och mina kompisar tyckte det lät som Lucky. Han hängde med oss en sommar och vi hade rätt kul. Efter sommarn dök en annan grekisk kille upp på träningen, som hette Pavlos. Han var tystlåten och ingen begrep sig riktigt på honom, men han var duktig på fotboll och vårt lag låg i botten på tabellen så varje gång han inte var med saknade vi honom.

En tredje grekisk pojke hette Nikos och han var lite retsam. Jag kommer ihåg att han flinade åt killarna som duschade efter matchen, vilket man tydligen inte brukade göra i Thessaloniki. Han hade också synpunkter på att vi hade en tjej med i laget, trots att hon var vårt starkaste kort på mittfältet. En fjärde lite mullig pojke hette Tarsos, han var några år yngre och brukade hänga med Nikos.

Den grekiska invandringen till Småland under 70-talet var relativt måttlig och fyra greker i pojklaget låg väl inom ramen för vår integrationskapacitet. Inga direkta konflikter uppstod. Jag kan tänka mig att alla fyra idag lever goda svenneliv. Men om det istället kommit 10 somalier, som inte pratade svenska plus lika många afghaner som låtsades vara pojkar fast de i själva verket var män, hade situationen varit en annan. Det var ungefär vad som hände pojkarna i Sorsele IF. Den här artikeln i Aftonbladet ligger tyvärr bakom betalvägg (ett sammandrag finns här).

Alla som talar om vikten av integration, måste förstå vilka det är som gör det mesta integrationsjobbet och samtidigt tar de största riskerna. Det är varken Jan Jönsson (ni vet han som skriver brev till IS-krigare) eller medelålders kvinnor som engagerar sig för afghaner, eller ens de poliser som åker till förorten för att fika med unga kriminella. Grovjobbet görs av barnen. Det är svenska dagisbarn som språktränar somaliska lekkamrater i sandlådan, svenska pojkar som spelar fotboll med invandrarkillar, svenska flickor som vågar dejta muslimer utan att avskräckas av hederskulturen, svenska elever som måste acceptera att resurser läggs på att hjälpa och disciplinera nykomlingar istället för att lära ut matematik. Det är också de svenska barnen som ständigt anklagas för rasism, för att de inte visar tillräcklig respekt och tålamod.

När en svensk 16-åring med Epatraktor för ett tag sen misshandlades av ett invandrargäng (som dessutom filmade misshandeln och lade ut den på nätet) antydde rektorn på orten att det förekommit ”rasism” på skolan. Samma förklaring gav förstås gärningsmännen och deras kompisar. När Joakim Lamotte försökte intervjua killarna med Epatraktorer på torget var de påfallande skygga, och jag förstår dem. Hade de yppat minsta fientlighet mot invandrare hade de inte bara fått invandrargängen mot sig, utan också det politiska etablissemanget och mainstreammedia.

Nyligen cirkulerade ett filmklipp där en 12-årig svensk pojke sparkades i huvudet av 2-3 mörkhyade pojkar på en skolgård i mellansverige, samtidigt som ingen vågade hjälpa honom. Vill man vara cynisk kan man säga att pojken fick stryk därför att han misslyckats med att utföra det integrationsuppdrag politikerna lagt på hans axlar. Att politiker verkligen förlitar sig på barnen visas av alla förslag att bussa elever mellan fungerande svenska skolor och icke fungerande invandrartäta. Samtidigt är man inte beredd att stärka de svenska eleverna i deras kulturella identitet, utan fortsätter fostra dem i antirasism, kolonialt skuldmedvetande och icke-våld.

För att överleva mångkulturen tror jag vi måste överge icke-våldsprincipen och lära våra pojkar att försvara sig, precis som tidigare generationer alltid har gjort. Sedan måste vi bli något mer tribalistiska och istället för att enbart inpränta värdegrunden, också uppmana svenska barn att stötta varandra och framför allt försvara flickorna. Det är inget nederlag för ”humanismen”, det är en anpassning till verkligheten.

På 70-talet behövdes ingenting av detta, eftersom jag och mina kompisar fick integrationsutmaningar vi klarade av. Vi gjorde svennar av några greker och blev kanske lite mer kosmopolitiska på köpet. Ingen omöjlig uppgift och på det hela taget en ”win-win” situation. Men blir uppgiften för svår eller omöjlig, blir resultatet ”lose-lose”, där svenskarna förlorar mest men även invandrare går miste om det land de en gång lockades av.

Menar vi allvar med integration måste därför invandringen frysas till ett minimum (kosta vad det kosta vill i godhetsindex). Men det räcker inte, vi måste också ge svenska ungdomar tillbaka den stolthet, styrka och självförtroende som det innebär att tillhöra en majoritetskultur. Slutligen måste vi vänja oss vid att alla som är emot en svensk majoritetskultur, kommer att kalla varje steg i den riktningen för rasism.