Inom konservatismen finns en gammal tradition av anti-intellektualism. Konservativa människor misstror världsförbättrande reformatorer som påstår sig ha räknat ut hur allt ska bli. I ett konservativt perspektiv är människan en del av något större än henne själv. Därför äger hon själv inte förmågan att greppa hela den komplexa verklighet hon bara är en liten del av. Denna syn på människan och naturen går igen i vår samtida konservativa ”klimatskepticism”.

Patrik Engellau skrev en intressant text igår där han försökte utröna varför klimatfrågan har blivit en vänster-högerfråga. Jag har sett fler personer på sistone som undrat över detta: Hur kommer det sig att klimatdebatten, som inte tycks ha något med ekonomi och klasskamp eller med tradition och progressivitet att göra, placerar alarmister till vänster och skeptiker till höger?

Patrik Engellau kommer fram till att klimatalarmismen blir en vänsterfråga av den anledningen att det påstått akuta läget inbjuder till ännu fler statligt finansierade interventioner. Klimatet blir alltså ytterligare en angelägen uppgift för det offentliga att ta sig an.

Jag har ingenting att invända mot den förklaringen. Jag tänkte snarare spinna vidare på den. Jag tror nämligen det finns en viktig dimension till. Den hänger ihop med det som Engellau skriver, men den ger också en bakgrund som inte direkt har med vänsterns förkärlek till skattepengar att göra.

Först vill jag gärna påpeka att gränsen mellan klimatalarmister och klimatskeptiker inte går mellan de gamla vänster- och högerblocken i svensk politik utan mellan de nya. Även marknadsekonomiskt sinnade liberaler talar gärna om klimatutmaningarna, inte bara kollektivistiska socialdemokrater. Det handlar alltså om en skillnad mellan höger och vänster i betydelsen konservativa och progressiva. Polariseringen mellan de båda sidorna är kanske tydligast i USA där den konservative republikanen Trump retar gallfeber på de numera ganska radikala demokraterna. Men vad förklarar egentligen denna uppdelning? Och mer precist: Varför är konservativt lagda människor mindre benägna att tro på klimatlarmen?

Jag tror att en avgörande punkt består i den djupa skepsis som går igen hos konservativa människor inför alla de reformatorer och världsförbättrare som på olika sätt förklarar att just deras analys av verkligheten är den rätta och sanna och att det ligger i allas intresse att anpassa sina liv och sina samhällen efter de insikter som reformatorerna nått fram till. Det handlar alltså om den djupa anti-intellektualism som finns i konservatismen och som inte är ett förakt för kunskap och tänkande i sig men en djup skepsis mot alla som säger sig besitta en kunskap om människan och naturen som skulle vara överlägsen de insikter och vanor som erhållits genom instinkt och tradition.

Edmund Burke skriver i sin berömda bok Reflections on the revolution in France från 1790, och som ofta beskrivs som den självmedvetna konservatismens första manifest, att vi ska lita på naturen och inte på mänskliga spekulationer. I det avsnitt jag nu ska citera handlar det inte om klimatet men om samhällsskicket och mer precist om hur vi bäst skapar möjligheter för frihet, rättigheter och privilegier. ”All your sophisters cannot produce anything better adapted to preserve a rational and manly freedom than the course that we have pursued [det vill saga Västerlandets historia före revolutionen], who have chosen our nature rather than our speculations, our breasts rather than our inventions, for the great conservatoires and magazines of our rights and privileges”. Sofisterna kan alltså inte, trots alla sina vackra spekulationer, åstadkomma något samhällssystem som bättre förverkligar människan behov av både frihet och rättigheter och privilegier än det som hon redan under lång tid har utvecklat genom att lyssna till sin natur och sitt hjärta (our breasts).

Liknande tankegångar framträder hos den franske 1600-talsförfattaren Molière. I sina komedier beskriver han ofta hur ett fungerande mikrokosmos i form av en familj störs av någon form av reformationsvilja grundad på en naiv tro på kunskap. Det kan handla om läkarkonsten eller om religiöst hyckleri, men det kan också handla om kärleken. I pjäsen ”Hustruskolan” försöker den misstänksamme huvudpersonen Arnolphe gifta sig med vad som närmast beskrivas som hans adoptivdotter. Detta gör han av den enkla anledningen att han inte vågar ge sig hän till den sanna kärleken och gifta sig med en kvinna han inte kan kontrollera. Adoptivdottern har han själv uppfostrat och hon är som en viljelös docka i hans händer. Där känner han sig trygg, han vet vad han får och han kontrollerar situationen.

Poängen är att Molière visar i sina pjäser att våra försök att kontrollera verkligheten och våra liv med hjälp av total och exakt kunskap är dömda att misslyckas. Naturen – i vid mening: den mänskliga naturen, men också verkligheten i allmänhet – är större än oss. Men det är inget problem. För vi kan överlämna oss till naturen, vi kan försonas med naturen, vi kan välja att lita till naturens kraft och vilja att göra allt till det bästa.

Det låter säkert långsökt i vissas öron, men hela den här problematiken som Burke och Molière på olika sätt relaterar till går faktiskt igen i klimatdebatten. När klimatalarmisterna säger att vi måste dra ned på våra flygresor och vårt köttätande för att rädda klimatet säger klimatskeptikerna att vi är maktlösa över klimatet och att naturen sköter sig själv helt oberoende av oss. Hos vänstern finns en tro på vår förmåga att äga makt över naturen, att vara större än naturen. Hos högern är man mer skeptisk: Vad kan människan åstadkomma mot kosmiska krafter? Hur skulle vi på allvar kunna påverka jordens klimatutveckling? Och man är skeptisk även när det gäller enskilda individers och enskilda länders möjlighet att påverka. Det vill säga att även om man erkänner möjligheten av att människan påverkar klimatet har man svårt att relatera enskilda individers mat- eller flygvanor till denna problematik.

Men sedan kommer också den dimension som Patrik Engellau lyfter fram i sin text, nämligen att den världsförbättrande aktivismen som av en slump också arbetar för sitt eget inflytande och sitt eget uppehälle. Molières sista pjäs hette ”Den inbillade sjuke”. Pjäsen iscensätter en fullt frisk man (spelad av en dödssjuk Molière som dog bara några timmar efter den fjärde föreställningen) som älskar att vara sjuk eftersom han då får bli omhändertagen av de så allvetande och allsmäktiga läkarna. Läkarna är naturligtvis inte sena att diagnosticera varenda sjukdom de känner till hos sin välbärgade patient. Symptomatiskt nog börjar pjäsen med att huvudpersonen sitter och betalar de räkningar som hans läkare och apotekare har skickat till honom. Det ekonomiska egenintresset är ett betydande tema hos Molière. Både läkare och kyrkomän tycks älska pengar lika mycket som sitt fina vetande, och de lyckas alltid på något sätt vinna materiella fördelar av sina kunskaper. Precis som vetenskapsmän, aktivister och politiker idag.

Den inbillade sjukes bror står för förnuftet i pjäsen och han försöker förklara för huvudpersonen att denne egentligen inte behöver ta några mediciner. ”Hade du inte varit fullt frisk hade du aldrig överlevt alla de mediciner du fått.” ”Och blir du sjuk på riktigt är det bara att lägga dig ned och vila och vänta tills naturen tagit hand om alltihop.” Det är en avgörande punkt hos konservatismen att den inbegriper en djup tillit till naturen. Konservativa människor trivs i känslan att det mänskliga livet vilar i någonting som är större än det självt. Det kan vara familjen, samhället, traditionen, kulturen, religionen eller alltså naturen. Och eftersom människan i detta perspektiv alltid är en liten del av något ofantligt mycket större har personer med konservativ läggning under historiens gång alltid varit skeptiska till de tänkare eller ”forskare” som på olika sätt försökt reformera samhället och ta makt över sina medmänniskor utifrån de insikter de säger sig ha kommit fram till. Kommunismen är väl paradexemplet här: En ren skrivbordsprodukt som naturligtvis inte klarade av mötet med den så komplexa verkligheten. Den radikala och naturförnekande feminismen är nog också att betrakta som en produkt av ren intellektualitet som naturligtvis inte klarar av att möta den natur den inte ens vill veta av.

Om teorierna om klimatförändringarna bara hade varit ren naturvetenskap hade vi kanske inte ens behövt bry oss. Men nu är det en gång för alla så att klimatalarmisterna – precis som marxisterna och feministerna – vill tala om för oss alla hur vi ska leva och dessutom tenderar att vara både dogmatiska och hotfulla (”How dare you…!”). Och dessutom är det återigen försakelser och asketism som står på agendan. (Fast vetenskapsmän och politiker tjänar pengar på att vi blir rädda.) Vi har det för bra naturligtvis. De rika har det för bra. Alla måste konsumera mindre. Vi måste flyga mindre. Vi måste äta mindre kött. Vi måste göra oss av med kapitalismen. Och det är bråttom. Nu! Om tio är det för sent. Kanske borde vi till och med inrätta en världsregering som koordinerar insatserna så att allt blir rätt. Forskning visar nämligen att…

Just det: forskning visar att… Hur är det med den där forskningen egentligen? Är den så tillförlitlig? Kan vi lita på att all forskning pekar åt samma håll? Är det säkert att forskarna har rätt?

Konservativa människor tillåter sig att tvivla. De tillåter sig att vara avvaktande. De har varit med förr. De känner igen mönstren. De känner igen moralismen, hysterin, undergångsteorierna, kraven på försakelser. De vill helt enkelt inte anpassa sina liv efter ännu en variant av reformatoriska undergångsteorier. Det är bättre att ta det lugnt och fortsätta som vanligt. Vi kan nog lita på naturen. Den är större än oss. Kanske är det solaktiviteten som styr värmen. Och förresten lär det väl komma en ny istid i alla fall. Då blir det nog kallt så det räcker. Nihil novi sub sole.