Rubriken är stulen från Lenin som år 1902 publicerade en skrift med denna titel. Jag tänker inte rekommendera dig att läsa den ty Lenin var en pedant, en mordisk och humorlös pedant, kanske lite som Heinrich Himmler, och hans texter är därefter. Emellertid är titeln genialisk och tidlös vilket bevisas av att jag nu, 117 år senare, finner anledning att repetera den. (Lite grundforskning på Wikipedia avslöjar att Lenin, vilket många läsare säkert redan visste eller misstänkte, inte formulerat frågan av egen kraft utan stulit den från författaren Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij som redan 1863 skrev en roman med just den titeln. Vidare forskning skulle troligen uppdaga att frågan ställts redan tidigare i mänsklighetens historia.)

Sådana som jag anser att sådana som jag lider under ett andligt förtryck av en politisk religion som kallas politisk korrekthet och ett materiellt förtryck som utövas av vår tids makthavare, nämligen politikerväldet och dess stödtrupper inom det välfärdsindustriella komplexet samt dess ideologiska drabanter inom exempelvis Svenska kyrkan, det statsfinansierade trasproletariatet av bidragsförsörjda samt de lika statsfinansierade arméerna av olika slags aktivister.

Vilka menar jag då är sådana som jag? Jag kallade oss tidigare för ”den skötsamma medelklassen” men har sedermera blivit mer exakt och övergått till benämningen ”den nettoskattebetalande medelklassen” vilket inte är någon riktigt lyckad beteckning eftersom den inte direkt fastnar i medvetandet men har fördelen av att vara intellektuellt stringent för alla som kan ta till sig begreppet ”nettoskattebetalande” (vilket för en del visat sig vara svårt).

Den nettoskattebetalande medelklassen är en ny social klass. Den växer ur den gamla arbetarklassen och ur den gamla borgerligheten men är inte identisk men någon av dessa. Den är inte socialistisk och inte borgerlig men representerar det gemensamma paket av värderingar som tidigare fanns både inom arbetarklassen och borgerligheten men som det aldrig talades om eftersom det på något vis var självklart. Huvudmotsättningen idag handlar inte som tidigare om ekonomiska fördelningsfrågor som växte naturligt ur ett gemensamt värderingsklimat utan om just dessa värderingar som inte längre är gemensamma. Det som skiljer politikerväldet från den nettoskattebetalande medelklassen är inte så mycket ekonomiska förutsättningar som just värderingarna (plus att den nettoskattebetalande medelklassen försörjer politikerväldet och dess stödtrupper, men det är en delvis annan sak).

Till denna nya sociala klass hör delar av den gamla borgerligheten, men inte hela den gamla borgerligheten. Till den gamla borgerligheten hör exempelvis universitetsprofessorer i humaniora som nu visar sig vara den politiska korrekthetens fanbärare.

Till denna nya sociala klass hör också delar av den gamla arbetarklassen som också är nettoskattebetalare, ofta gråsossarna och LO-medlemmar som gett upp om socialdemokratin och i sin förtvivlan röstar på sverigedemokraterna.

Det stora problemet är att denna nya klass, denna nya potentiellt mäktiga sociala kraft som troligen omfattar en majoritet av befolkningen inte vet om att den finns. Den har aldrig tänkt på sig själv som en möjlig makt i politiken. Karl Marx skulle ha sagt att den saknar klassmedvetande. Den är, som Marx sa om bönderna i Frankrike, som en massa potatisar i en säck som inte begriper att de befinner sig i en gemensam belägenhet.

Den här nya medelklassen kan inte handla eftersom de PK-istiska härskarna ägnar sig åt att söndra och härska. De brännmärker, hånar och förbannar medelklassen när medelklassen ger uttryck för alldagliga och objektivt rimliga åsikter. Syftet är att förmå medelklassen att skämmas över sig själv och därför hålla tyst. Hittills har den strategin fungerat utmärkt. Medelklassen har skämts och hållit tyst, männen något mindre, kvinnorna desto mer. Barn och ungdomar har accepterat härskarnas propaganda, vuxna har gjort motstånd.

Det leder fram till rubrikens fråga om vad som bör göras. På längre sikt är uppgiften att ta över makten i Sverige för att landet ska styras med medelklassens sunda förnuft i stället för enligt PK-religiösa dogmer. På kort sikt är svaret att efter förmåga hjälpa medelklassen att skaffa sig ett klassmedvetande vilket betyder insikt om att man inte är ensam utan en människa av flera miljoner som känner likadant och att man därför inte behöver tåla att hunsas av PK-ister. När jag talar är jag inte bara en ensam tyckare utan jag är representant för en mäktig rörelse. Så ska var och en av oss känna för så är det. Det som bör göras är att verka för en sådan utveckling.
Den nya medelklassen har inga tidningar, inga tevekanaler, inga radiostationer, inga tydliga partier, kanske några undanträngd och obemärkta företrädare inom kulturen. Medelklassen har kort sagt inga etablerade representanter och inga mediala fora.

Det som bör göras är att rätta till dessa missförhållanden ungefär som när socialdemokraterna, representanter för den tidens förtryckta, för mer än hundra år sedan startade nya tidningar när deras synpunkter och världsbild refuserades av den tidens etablerade media.

Sverige kommer inte att kunna bekämpa PK-religionen förrän vi har självmedvetna och övertygade medelklassare som insett PK-ismens skadliga inverkan på vårt land och vågar ta upp striden.