Kanske läser jag in för mycket i den här bilden. Men bakom det gemytliga handslaget tycker jag mig se ett slags vemodigt samförstånd. Det vore förstås djupt orättvist att jämställa regimen i Sverige med den i Iran. Sverige är trots allt en demokrati och Socialdemokraterna kom inte till makten genom att avrätta 10 000-tals av sina medborgare och tvinga två miljoner andra i landsflykt. Våra sekulära lagar står över de religiösa och det är tillåtet för kvinnor att gå barhuvade. Ändå visar bilden två regeringschefer som var och en på sitt håll tappat kontakten med sitt folk – och vare sig de är medvetna om det eller ej, så är både mullornas Iran och sossarnas Sverige exempel på maktsystem som överlevt sig själv. 

Sveriges och i synnerhet socialdemokratins vänskap med iranska republiken går tillbaka till 70-talet. Några hållpunkter:

• Regeringen Palme stödde helhjärtat den iranska revolutionen – och när den övergick i skräckvälde var det många som reagerade ungefär som Stefan Löfvén inför flyktingkrisen: ”Vi har varit naiva”. Det hindrade inte Olof Palme från att yttra följande om Khomeinis styre: ”Iran bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”.

• Borgarna var lite senare på bollen, men när Carl Bildt bröt isen 2014 beskrevs det som en ”smekmånad” i tidningen Aftonbladet. Här skriver han själv om det hopp och den tillförsikt han kände i mötet med den nyvalde presidenten Rohani, samt ministerkollegan och Twitterkompisen Javad Zarif.

• Margot Wallström inledde sin utrikesministerbana med att fördöma Saudiarabiens ”medeltida” rättsskipning, men gjorde ingen liknande markering mot Irans rättskipning. Trots att homosexuella hängs från lyftkranar på offentliga platser.

• Istället uttrycker hon sig så här, rörande det kritiserade kärnenergiavtalet (JCPOA) som Obama införde och Trump upphävde: ”…en av vår tids större framgångar för diplomati, fredlig konfliktlösning, förebyggande av väpnad konflikt, nedrustning och icke-spridning av kärnvapen.” 

• Den här ikoniska bilden från 2017 visar sju medlemmar av den svenska regeringen, nödtorftigt insvepta i slöjor för att inte genera sina iranska värdar. Samma kulturella fingertoppskänsla krävdes inte när utrikesminister Zarif tidigare i år besökte Sverige.

• Regeringen motsatte sig Donald Trumps sanktioner mot Iran och kommer troligtvis att göra vad man kan för att kringgå dem.

Klokt eller inte? Enligt vad jag snappat upp på sociala medier är det folkliga stödet för regimen i Teheran lägre än någonsin, samtidigt som de amerikanska sanktionerna slår hårt. Ett skräckscenario för Sveriges del vore om gnistan till en ny revolution tänds, medan sossarna fortfarande sitter vid makten.

Få tror att ett systemskifte i Iran kan ske utan våld. Kanske utlöser det inget världskrig men garanterat interna stridigheter och oro. Många ur det gamla gardet kommer att ha anledning att fly utomlands för att undkomma folkets hämnd – eller rättvisans gång, beroende på hur man ser det.

Om vi tillåter oss att vara optimister och tänker att den kommande revolutionen bara blir hundradelen så blodig som den första och bara resulterar i hundradelen så många flyktingar, blir det ändå sådär 20 000 iranier som behöver asyl. Och vad är naturligare än att de knackar på dörren till Sverige? En av deras få kvarvarande vänner. Det kommer då inte att röra sig om några bidragsfiskande tonåringar, utan en målmedveten elit av islamister med politiska ambitioner. Som till exempel den här mannen.

Problemen blir inte mindre av att den grupp som hittills fört muslimernas talan i Sverige varit sunnimuslimer. Ett tillskott av 20 000 välutbildade, rättrogna shiamuslimer kan inte undgå att skapa spänningar. Till det kommer att minst lika många redan etablerade iranier i Sverige kommer från sekulära familjer med vänsterbakgrund, vars släktingar blev avrättade av Khomeinianhängare. Sådant kan lätt skapa dålig stämning i mångkulturen. Till det kommer alla svenskar som för varje ny flyktingvåg av det här slaget får allt mindre anledning att älska islam – och det enda regeringen kommer att göra åt saken är att försöka hålla den egna befolkningen på mattan. Kanske väntar oss en flyktingvåg, som får de ensamkommande afghanerna att framstå som en bagatell.

Det iranska folket må förlåta mig, men jag hoppas er korrupta regim klamrar sig fast vid makten ännu ett litet tag. Tills vår egen regering fallit och Sveriges asylpolitik ändrats i grunden.