Många uttrycker idag en djup frustration över att barn och ungdomar inte lär sig något i skolan. Det heter att vi behöver kunskap för att kunna orientera oss i tid och rum. Det ligger säkert något i det. Men ändå. Tror verkligen intelligenta och tänkande människor att äldre generationers svenskar hade tillgång till en mängd utantillkunskaper som de hade lärt sig i skolan och att det var dessa kunskaper som sedan hade gjort dem till kloka och insiktsfulla medborgare? Tro de verkligen att kunskap är en garant för förnuft och perspektiv?

Karin Pihl, ledarskribent på Göteborgsposten, gick nyligen ut i en artikel och anklagade vår svenska skola för att inte längre förmedla kunskap. Hon berättar att hon på en middag träffat en person som kunde rabbla hela den svenska kungalängden från Gustav Vasa och framåt utantill. Det märkvärdiga vara bara att personen i fråga hade lärt sig detta efter och inte under sin skoltid.

Karin Pihl skriver att människor i hennes generation (”millenniegeneration” från 80 och 90-talen) fått lära sig allt om de mänskliga rättigheterna och allt om de brott mot mänskligheten som begicks i Tyskland under Andra världskriget. Hon skriver att de fått inpräntat i sig att de ska tänka självständigt och kritiskt. ”Men några faktakunskaper har vi inte. Jag har träffat folk i min egen ålder som inte vet att Finland har varit en del av Sverige. Jag har stött på människor som tror att Gustav Vasa blev kung i Sverige på 1700-talet, typ, Det här är inga dumskallar. Deras enda problem är att de har gått i svensk skola.”

Många är frustrerade över vår svenska skola. Problemet sägs vara att den inte levererar kunskap. För det är ju med kunskap vi ska orientera oss i tid och rum. Det är kunskapen som ska göra oss till ansvarstagande medborgare: Om vi inte känner vår historia, vet hur vår omvärld ser ut, och om vi inte kan skilja sanning från lögn då kan vi inte se på oss själva och vår framtid med nyktra ögon.

Jag är något skeptisk till den här diskussionen. Jag tror den uttrycker en orealistisk övertro på skolans möjligheter som bara leder fel. Och jag tror inte att man lärde sig så mycket mer i skolan på den gamla goda tiden. För att testa min teori ringer jag till min mamma som gick sju år i svensk folkskola på 1940-talet och som hela sitt vuxna liv läst böcker och tagit del av nyheter i tidningar och på TV.

”Vet du vilket århundrade Gustav Vasa levde?”

”Jag är inte helt säker, men jag tror det var på 1600-talet. Var det rätt?”

”Hur var det mamma? Hade ni mycket utantillinlärning i skolan på din tid? Jag kan inte minnas att vi hade det på 70- och 80-talen.”

”Det enda vi lärde oss utantill var psalmverser. Och vi behövde inte sjunga dem. Bara rabbla upp dem.”

Psalmverser? Varför inte? Det kanske inte skulle skada för dagens skolbarn. Att lära sig poesi utantill är bra träning för minne och koncentration och säkerligen ypperligt för språkutvecklingen. Men det är alltså inte så att alla äldre svenskar besitter alltigenom korrekta kunskaper om vår svenska historia eller att de behövde det för att var och en på sitt sätt bidra till att bygga upp ett framgångsrikt Sverige som kunde väcka avund och förundran i hela världen.

Naturligtvis finns det saker i svenska skolan som bör förändras. Men vi kan inte skylla våra problem med att hitta rätt i tillvaron på skolan. Det är knappast skolans fel att hela vårt samhälle gör allt det kan för att göra tillvaron så svåröverskådlig och obegriplig som möjligt. Skolans problem är ett resultat av vår perspektivlöshet, inte en orsak.

För hur svårt kan det vara egentligen? Behöver man verkligen kunna rabbla kungalängden utantill för att inse att det finns ett sammanhang som heter Sverige? Behöver man kunna namnen på alla våra landskap eller på de fyra åarna i Halland för att begripa att våra politiker har som ansvar att föra detta Sverige vidare till kommande generationer och att de bör ha som mål att lämna ifrån sig ett Sverige som är bättre än det de fick? Behöver man kunna Europas alla huvudstäder för att förstå att vi naturligtvis ska vara rädda om vår västerländska kultur och att det är den vi ska värna eftersom det är vi och inga andra som bär upp den?

Sanningen är att ”kunskap” kan användas till vad som helst och att det är förnuft och självbevarelsedrift vi behöver mer än några intryckta fakta i hjärnan. Kunskap är stort, men perspektiv och omdömesförmåga är större. Och kanske är det så att den frustration som många idag utrycker i förhållande till skolan egentligen är en frustration inför den perspektivlöshet som råder i samhället. Jag tror verkligen inte att kunskap kan råda bot på den perspektivlösheten. Det är något annat som måste till. Jag vet inte vad. Men antagligen någon form av gemensam erfarenhet som får ned oss på jorden. Må det inte bli för brutalt.