Anders Leion: Mer franskt än svenskt?

Anders Leion

På åttiotalet var det bråk mellan befolkningsgrupper i den franska kolonin Nya Kaledonien. Vissa ville fortsätta tillhöra Frankrike, andra ville att landet skulle bli självständigt. Ett fullskaligt inbördeskrig skulle kunna utbryta. En man vid namn Christian Blanc lyckades i slutet på åttiotalet förhandla fram en uppgörelse mellan parterna. Detta var en så tungt vägande merit att han därefter i början på nittiotalet fick i uppdrag att försöka skydda Paris och Frankrike från konflikter inom RATP – Paris motsvarighet till SL.

Han kände till Sverige. Han ville därför försöka luckra upp motsättningarna mellan ledning och anställda efter svensk modell genom att få folk att snacka med varandra. Ett konsultföretag, då verksamt inom Sifo, fick uppdraget. Jag var med eftersom jag var en av de få som kunde franska.

Det var en lärorik upplevelse. De anställda representerades av en kommitté på fjorton man. Ledningen av ett par stycken. Mycket av överläggningarna handlade om vad Christian Blanc kunde tänkas tycka om olika idéer.

Det blev mycket tydligt hur centraliserat RATP var, liksom resten av det franska samhället. Det var också helt uppenbart hur beroende Parisregionen och hela landet var av att kollektivtrafiken fungerade varje dag, varje timme.

Det rådde fred till 2007 då de anställda strejkade sönder ett förslag från regeringen om att ändra anställningsvillkoren. Nu strejkar man återigen.

Den här gången för att förhindra borttagandet av möjligheten att gå i pension vid drygt 50 år.
Regeringen har blivit byxis och försöker med lämpor förhindra en spridning av konflikten – många andra kategorier förväntar sig också försämringar. Det finns 42 pensionssystem i landet.

Detta är bara ett exempel på det stela, toppstyrda franska samhället. Ett annat är en jämförelse som på nittiotalet gjordes inom det svenska företaget Stora om produktiviteten i två av deras anläggningar i Sverige och Frankrike. Anläggningarna var ungefär lika gamla och byggda för samma teknik. Produktiviteten var högre i Sverige. Förklaringen var att den anställde som stod närmast till i Sverige kunde ingripa om pappersbanan bröts. Det fick han inte i Frankrike. Han fick tillkalla närmaste chef som i sin tur vände sig till en tekniker.

Denna svenska samhälls- och företagskultur har varit en mycket stor tillgång. Den håller på att försvinna. Sverige görs i rask takt om till ett nytt Frankrike. Lärare, läkare och andra kategorier inom den offentliga sektorn blir alltmer regelstyrda, därför att nya regler (vid sidan av mer pengar) är politikernas sätt att styra. En allt större del av den privata sektorn blir beroende av denna maktutövning, eftersom de arbetar för den offentliga sektorn.

Detta svenska sätt att styra och samarbeta har byggt på tillit. Utgångspunkten har varit att alla inom organisationen arbetar mot samma mål. Därför har organisationen kunnat fungera utan tät övervakning och styrning. När organisationen väl börjat fungera sämre accelererar utvecklingen nedåt. ”Varför skall jag vara lojal när ingen annan är det? Bättre att bara se till mitt eget intresse “. ”Varför skall jag sträva efter att arbeta smart och effektivt – jag straffas ju bara i så fall av reglerna”.

Denna tillit och lojalitet, som varit en tillgång inom arbetslivet, har varit en än större tillgång inom samhällslivet, inom politiken. Dessa attityder kan inte köpas eller införas genom något slags skolning där man mässar om värdegrunden. De kan inte heller tvingas administreras fram. De tillägnas under generationer genom allas deltagande i den dagliga praktiken, i de dagliga verksamheterna.

Nu håller svenska politiker av egen drift på att förstöra dessa värdefulla tillgångar. Samtidigt består en allt större del av befolkningen och arbetskraften av invandrare, som inte har en aning om detta sätt att fungera. Deras lojaliteter riktas mot familjen och klanen. För staten har de ingen egen tillit. De lyder om de måste, annars inte.

Men man kan också se utvecklingen som mycket lyckosam för politikerna. Samtidigt som de förstör möjligheterna att verka i organisationer byggda på tillit och eget ansvar ser de till att arbetskraften och befolkningen ersätts av grupper, som just behöver strängt reglerade, byråkratiskt styrda och på våld grundade ordningar för att fungera.

Det är mycket insiktsfullt. Eller också är det bara ett uttryck för deras vardagliga nit. De ser till att bygga på den ordning som ständigt ger dem själva mer inflytande och makt.