Patrik Engellau: Till vad nytta?

Patrik Engellau

Häromdagen tjatade jag, bara som påminnelse, om min teori om var huvudmotsättningen går i Sverige, nämligen mellan å ena sidan politikerväldet med dess allierade och försörjda, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

Snygg teori, Engellau, men vad ska vi ha den till?

En bra teori är praktiskt användbar eftersom den hjälper sina bärare att förstå, handla och i bästa fall till och med förutsäga. Min fru har en praktisk teori som säger att om hunden står och gnäller vid ytterdörren så vill han antagligen ut och kissa. Om hon handlar i enlighet med den teorin så avlöper det hela väl men om hon ifrågasätter den följer en hel del omak när den förtvivlade hunden till slut löst sitt problem inomhus.

Politikerväldets affärsidé är att beskatta nettoskattebetalarna och använda pengarna dels för egen del, men den delen är i sammanhanget obetydlig, dels till att försörja sina anställda inom den offentliga sektorn och dessas klienter. Över dessa har politikerna det slags makt som alla patroner har över sina underlydande som respektfullt tar emot sin ersättning och undviker att bita sin herre i handen, kort sagt en makt som kommer sig av att patron betalar.

Politikerna har även makt över nettoskattebetalarna, men det är ett annat slags makt, nämligen en makt som växer, om jag får vara överdrivet dramatisk, ur gevärspipor. Att medelklassaren över huvud taget betalar skatt beror inte så mycket på samhällssolidaritet och ädla känslor, även om sådant kan förekomma, utan mest på att politikerna disponerar en våldsapparat som de inte tvekar att sätta in mot tredskande skattebetalare. Den som inte betalar åker till slut i fängelse.

Politikerväldets förhållande till de ekonomiskt beroende underställda är således till sin natur annorlunda än relationen till nettoskattebetalarna. Den första gruppen håller politikerna i schack genom att betala – och om de underställda är missnöjda betala lite mera, typ nya ”lärarmiljarder” eller ”kömiljarder” – medan den andra gruppen hålls i schack genom hotelser om nya skatter och ännu mer genom härskartekniker såsom tillvitelser om underlägsen moral och rasistiska eller fascistiska böjelser. Den första gruppen är således mutad, den andra är kuvad.

Det hör till saken att medelklassarna till skillnad från övriga grupper är så hunsade att på det hela taget saknar den självkänsla och självsäkerhet som krävs för att försvara sig i det offentliga samtalet. De törs inte höja rösten av rädsla för att bli nedsmetade med invektiv. Därför saknar de medel att påverka politiken. De har exempelvis inga tidningar och inga etermedia och inget ledarskap som för dess talan. Inom kulturlivet är de helt utraderade. Endast inom näringslivet är de till stor del fredade. Företagsvärlden är deras habitat vare sig de är ledare eller anställda.

Om det ligger till på så vis med Sverige kan man dra några slutsatser.

En första slutsats gäller vad som händer om politikerväldet inte får den offentliga ekonomin att gå ihop. Det finns två sätt att lösa ett sådant problem: att skära i utgifterna och att höja skatterna (eller ta lån vilket är ett slags skattehöjning med fördröjd verkan). Det är sannolikt att politikerna kommer att välja att ta till skattehöjningar snarare än utgiftsminskningar. Skattehöjningar betyder nämligen mer makt till politikerna (eftersom de disponerar mer resurser) samtidigt som de slipper göra plågsamma ingrepp i sitt eget fögderi medan utgiftsminskningar representerar motsatsen.

En andra slutsats gäller kampen mot kriminaliteten. Enligt politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets tänkande motarbetas kriminalitet bäst med terapi, omsorg, omhändertagande och vård (kriminalvård), inte med bestraffning. Vård- och omsorgstänkandet har hittills inte lett till några framgångar men det hindrar inte att filosofin fortfarande dominerar. Att byta strategi vore för politikerväldet att erkänna ett misslyckande. Därför kommer troligen socialvårdsstrategin att tillämpas även i framtiden trots förväntat magra resultat.

En tredje slutsats handlar om hur Sverige ska kunna baxas upp ur det träsk där landet verkar vara på väg att köra fast. Orsaken till svårigheterna är politikerväldet och dess förödande ideologi, PK-ismen. Den enda kraft som kan utmana detta tänkande är den nettoskattebetalande medelklassen som instinktmässigt vet att PK-ismen leder till avgrunden. Problemet är att medelklassen saknar medvetenhet om sig själv. Den saknar också beslutsamhet och organisation.

Det bästa som kunde hända Sverige vore om medelklassen spottade upp sig och i egna media – tidningar, radio och TV – lyckades formulera en stark och genomarbetad verklighetsbild som mer trovärdigt alternativ till den PK-istiska berättelse som hittills dominerat i den svenska etern.