Man ser skillnaderna i sitt eget beteende: man betalar nu mycket oftare med kort än med kontanter. Någon gång har man observerat kunder, som vill betala kontant men nekats det. Samtidigt glömmer vi kanske, att det finns viktiga skäl att överväga, om det som händer i Sverige beträffande kontanter är bra. Konsekvenserna är faktiskt så allvarliga, att frågan om vi vill ha ett kontantlöst samhälle är angelägen. Låt oss därför titta på argumenten för och emot.

Argumenten för kontantlöshet gäller oftast hur lätt det är att betala med kort eller Swish, hur praktiskt det är, att det sparar tid för en själv och andra som väntar i kassakön. Och kontantlösheten påstås minska kostnaderna.

Men dessa skäl uppväger inte de negativa konsekvenserna av att göra Sverige kontantlöst.
Elektroniska betalningar möjliggör nämligen ständig spårning av alla medborgares alla handlingar som medför utgifter. Innebörden av detta bör vara utslagsgivande för vår ståndpunkt i frågan. En persons förflyttningar geografiskt, samtliga hans/hennes handlingar som kräver betalningar, detaljer i hans privata konsumtion, hans uteliv och så vidare kan nagelfaras av myndigheterna om de av någon anledning blivit intresserad av honom och så småningom kanske av en säkerhetstjänst, som beroende på någon kanske otillräckligt grundad information och otillräckligt precisa myndighetsbestämmelser tillåts bevaka vissa kategorier av samhällskritiska människor.

Genom telefondata kan delar av dessa uppgifter visserligen också insamlas, men betalningsupplysningarna är ändå så mycket mera omfattande. Tillsammans med uppgifter från sociala media och andra källor kan man då bygga en ytterst detaljerad bild av en person.
Framtvingade betalningsdata är inte information som staten bör ha tillgång till om varje svensk. Kanske har vi idag förtroende för att kreditföretagen, myndigheterna och regeringen respekterar befintliga regler för sekretess. Men senast massinvandringen har ju visat, att om något anses mycket viktigt av offentliga beslutsfattare, bänder de på reglerna, så de passar dagens viktiga syfte.

Vi upplever redan ett begynnande politiskt förtryck i Sverige, där till exempel privata organisationer – ännu inte staten – eliminerar olika i Sverige skyddade rättigheter. Censur i sociala media och media tystar oppositionen. Hotell och lokaler har inte kunnat – eller varit extremt svåra – att boka för ett demokratiskt politiskt parti som Alternativ för Sverige.

Beträffande elektroniska betalningar har organisationer med nationalsocialistiska åsikter eller företag med ”olämpliga” varor hindrats att utnyttja sådana. Det kan gälla organisationer med verksamhet de flesta av oss ogillar, men det är ointressant om aktiviteterna är legala.

Vad händer då, när man efter ett fullständigt stopp i Sverige för fysiska pengar utvidgar kretsen av ”otillåtna” kunder till frihetliga och demokratiska, men djupt samhällskritiska, organisationer – och kanske snart privatpersoner? Åsiktskorridoren kan komma att bli smalare. Bloggare eller skribenter av vilken politisk färg som helst utanför åsiktskorridoren kan då bli måltavlor för sådan finansiell censur. ”Felaktiga” organisationer – och eventuellt personer – kan då inte som andra köpa varor eller tjänster, skaffa lokaler och så vidare. Det skulle innebära, att privata finansföretag praktiskt sett sätter Sveriges grundlagsskyddade yttrande-, förenings- och församlingsfrihet ur spel.

Ett annat argument för kontantlöshet har varit, att det därigenom blir lättare att hindra skattebrott och hitta skattebrottslingar. Det är möjligt men det är inte motiv nog. Att hindra skattebrott gällande ett mindre antal personer får inte medföra krav på system, som gör att den stora massan av medborgare övervakas. Samhället kan utforma många typer av kontroll och därmed självklart hindra olika brott genom att minska folks frihet. I Nordkorea har man på det viset omöjliggjort många brott – men samtidigt förtryckt folket. Och i detta svenska fall är slutsatsen, att ingreppet – kontantlösheten – är alldeles för allvarligt för att motivera målet att fånga skattebrottslingar. Syftets väsentlighet motiverar på inget sätt det allvarliga ingreppet i människors integritet.

Ett huvudskäl för finansföretagen att införa en kontantlös ekonomi är att det ökar bankernas vinster eftersom kontanthantering är betydligt mindre lönsamt för dem än betalningar via kort, där varje betalning ger pengar. Kontanter är samhällets enda betalningsmedel, som inte kontrolleras av privata aktörer, vilka ju i mycket ser till sitt vinstintresse. Men vinstmotivet är i detta fall oacceptabelt – större värden står på spel!

Ett ytterst viktigt skäl mot kontantlöshet är de tekniska problem som kan drabba elektroniska betalningssystem. Vad händer när strömmen försvinner i ett område, eller internetförbindelser inte fungerar beroende på system/maskinfel och tekniska haverier? Och hur ska betalningar lätt ske i mindre vanliga situationer till exempel tillfälliga eller årliga mindre marknader, där de som säljer är amatörer utan vederbörlig utrustning och avtal med kortföretag. Och kunder kanske inte har med telefonen för att göra en Swish-betalning.

Detta gäller vanliga tekniska problem. Men därtill kommer avsiktliga handlingar och inte nödvändigtvis av terrorister. Swish och korten är utsatta. System penetreras av hackare och fungerar sedan dåligt. Cyberattacker kanske från utlandet kan förlama stora system oacceptabelt länge. Och inträffar större kriser, där en eller flera viktiga samhällsfunktioner bryter samman, kan länkar i betalningssystemet påverkas. Men landet kan inte tillåtas helt sluta fungera för att några system slås ut. Kontanthandel är helt nödvändigt som ett kvarvarande alternativ.

Kontanter gör det lätt för barn och yngre människor att tillfälligt låna mindre belopp av andra. Utan den möjligheten måste de få låna den villiga långivarens kort, vilket är besvärligt eller olämpligt, eller få en Swish-betalning. Det förutsätter, att bägge parter har telefonen på sig, att bägge har Swish-konton och att långivaren verkligen har pengar just på det kontot.

Pensionärernas Riksorganisation (PRO) pekar på att kontantlöshet påverkar ”framförallt äldre människor, personer med funktionsnedsättningar, föreningslivet, småföretagare och personer i glesbygd”. Det man gör är att försöka tvinga in ovilliga medborgare i ett system med brister.

Det viktigaste är, att medborgarna beslutar sig för att använda kontanter, till exempel att en tredjedel av månadens inköp alltid ska ske kontant. En lag som tvingar bankerna att erbjuda kontanter och möjliggöra kontantbetalningar är ett nödvändigt steg och övervägs av regeringen. Och det är naturligtvis helt avgörande att främst detaljhandeln under dagarna godtar kontanter. Om folk i tillräcklig omfattning använder sådana, kommer handeln acceptera sådana. Med tanke på hur dyra kortbetalningar är för butikerna, torde kostnadsskillnaden inte vara alltför stor. En tvingande lag som i Danmark att affärer måste godta kontanter kan nog undvikas.

Om politikerna beslutar att det offentliga inte ska erbjuda kontanter, kommer kanske privata lösningar skapas. Libertarianer skulle älska privata penningsystem. En efterfrågan kommer troligen finnas, och frågan om sådana kontanters värdesäkerhet kan säkerligen lösas genom ett statligt kontrollsystem och certifiering. Vägrar staten då verkligen att godta privata alternativ, om det finns tillräckligt många intresserade svenskar?

Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken ”VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.