– Jag har alltid trivts i området där jag bor. Men på senare tid vågar jag knappt gå ensam ens på dagen. Det säger Johanna, 26, som har tröttnat på politikernas nonchalans inför människors oro.

Det Goda Samhället intervjuar Johanna en vacker höstdag i mitten av september. Vi ses på en lunch i närheten av butiken där hon arbetar – Johanna är säljare i en klädbutik mitt i centrala Stockholm – efter att hon själv kontaktat oss och vill prata om det som händer i samhället idag. Johanna är 26 år gammal, men trots sin ungdom minns hon ett annat och tryggare Sverige.

– Politiker och journalister pratar alltid om att det var likadant förr, och till och med värre, och kändisar påstår att Sverige aldrig har varit tryggare. Men det är ju faktiskt bara skitsnack. Det kan ju hända att det är tryggare än någonsin för dem, men för oss som bor i förorten blir det bara mer och mer otryggt, säger Johanna.

Själv har hon vuxit upp i en av Stockholms mer invandrartäta förorter, och där bor hon fortfarande kvar. Men det är inte invandringen i sig som är problemet, förklarar hon, utan att det kommit så många fler på kort tid.

– Det var mycket invandrare i mitt område även när jag var barn, men det var inga större problem. De flesta var nöjda med att bo i Sverige och jag upplevde aldrig att det fanns några direkta motsättningar, i alla fall inte som nu. Många av dem som kommit på senare år tillhör olika klaner som vill ha makt över förorten, och inte minst över tjejer och kvinnor. Det är knappt jag och mina kompisar kan gå och fika i centrum längre, vi blir hela tiden uttittade av män och ibland skriker de efter oss. Deras egna fruar och döttrar ser man aldrig till annat än i matbutikerna eller vid torghandeln, och de flesta har slöjor och många har till och med heltäckande klädsel.

Så du menar att det är din och dina vänners klädsel som stör de här männen?

– Ja absolut. Och att vi har håret utsläppt. Men jag menar, det är ju inget extremt med min klädsel, säger Johanna som idag bär jeans och en tröja. Hallå, liksom, vad lever de här männen i för tidsålder egentligen?

Johanna tycker att det är politikernas fel att det har gått så långt i förorterna. Hon tycker att de för länge sen borde ha satt hårt mot hårt mot de män som kommer från det hon anser är generellt kvinnoförtryckande kulturer, och hon känner sig sviken av både regering och riksdag och de kommunala politiker som styr i orten där hon bor.

– De här männens värderingar hör faktiskt inte hemma här i Sverige och jag fattar inte att politikerna kan låta det här fortgå, säger hon. Om de här gubbarna vill ha ett samhälle där kvinnor ska stängas in så borde de flytta till ett land där det redan är så. Det finns ju rätt många att välja mellan.

Så varför gör de inte det då, tror du?

– För att de har det väldigt bra här. De får bidrag, har bra bostäder, kan leva sina liv typ som de vill utan att det händer något. Det är ju ingen som säger något, eller gör något åt deras beteende.

Men alla får väl inte bidrag? Många av dem jobbar väl också?

– Det är ju möjligt. Jo, men så är det väl. Fast det är också jäkligt många som sitter och hänger i centrum om dagarna och till sent på kvällen. Stora gäng. Det känns fruktansvärt otryggt när jag ibland jobbat sent, eller varit ute, och tar tunnelbanan hem. Man vill ju knappt gå i centrum ensam på dagen, och på kvällen känns det ännu obehagligare.

Johanna berättar att hon sedan något år tillbaka brukar försöka att alltid ha sällskap hem, så att hon ska slippa gå ensam från tunnelbanan. Men det är inte alltid hon kan göra det och vid de tillfällena är hon rädd, säger hon.

– Ja det är jag faktiskt. Rädd på allvar. Jag har flera kompisar som har blivit ofredade på olika sätt, och en tjej jag känner blev våldtagen i det är området i somras. Men politikerna tar ju inte vår rädsla på allvar.

Men nu har ju regeringen tagit initiativ till samtal med de andra partierna om hur man ska få bukt med våldet och gängkriminaliteten. Tror du inte att det kommer att förändra situationen?

– Nej det tror jag inte ett dugg på, säger Johanna bestämt. Det är så mycket snack hela tiden, men om de verkligen skulle vilja förändra saker och ting på allvar så skulle de ju kunna göra det. Till att börja med tycker jag att alla människor som kommer hit, särskilt om de kommer från kulturer i Mellanöstern och Afrika där kvinnor inte har några rättigheter, skulle få information om vad som gäller. Och om de inte kan acceptera det ska de inte få asyl. Jag tycker också att det borde vara förbjudet att ha heltäckande klädsel på offentliga platser, och att småtjejer absolut inte borde tvingas ha slöja förrän de är vuxna och kan välja själva.

Jag frågar Johanna om hon verkligen tror att det är genomförbart. Hon medger att hon inte är kunnig om juridik, men tycker samtidigt att det borde gå att ordna sådana lagar och regler i ett land som Sverige, som är modernt och jämställt.

– Det är ju förbjudet att röka på uteserveringar nu, så då borde det väl kunna bli ett förbud mot burka och niqab och mot hijab på småbarn? menar hon.

Det senaste året har Johanna sökt efter bostad utanför den förort där hon växte upp. Ännu har hon inte hittat något, för bostadskön är lång och priserna för att köpa en bostad är för höga för att hon i nuläget ska ha råd att skaffa något i ett tryggare område.

– Ändå begär jag inte mycket. Jag tycker i alla fall inte det är något konstigt med mina önskemål. Allt jag vill är att kunna röra mig fritt i mitt eget bostadsområde. Och det borde väl vara alla människors rättighet, särskilt när man betalar skatt och sköter sig som jag gör, avslutar Johanna.