Om man – mot bakgrund av det senaste årtiondets sprängningar, skjutningar och attacker med handgranater – ber herr Google att leta efter frasen ”extremt för ett land som inte befinner sig i krig” så kommer han tillbaka med 183 000 träffar. Rätt många av dessa avser kriminalkommissarie Gunnar Appelgren och moderatledaren Ulf Kristersson som båda, kanske oberoende av varandra, fällt yttrandet, den senare under sommarens Almedalsvecka.

Det har exempelvis sprängts 116 handgranater på åtta år. Det är lite mer än en smäll i månaden. Även det övriga våldet har ökat kraftigt, skriver en kriminolog i Dagens Industri, ”skjutningarna har stått för runt 40 procent av det dödliga våldet på senare år. Det finns fortfarande en stor mängd illegala vapen och handgranater i omlopp. Det lär således bli värre innan det blir bättre”.

Inför det perspektivet vore det kanske bättre om Sverige slutade vara så trygghetsinvaggat säkert på att problemen kommer att gå över bara politikerna anslår lite större budget till polisen. När jag betänker hur länge problemen pågått och hur stadigt de ökat och hur tafatt Sverige fortsätter att hantera situationen så kan jag inte låta bli att undra om det inte vore bättre att erkänna att Sverige faktiskt befinner sig i krig, visserligen inte ett storskaligt krig, och inte ett krig som ödelägger välbärgade medelklassområden, men likafullt ett krig som alla verkar övertygade gradvis kommer att eskalera framöver.

Jag säger inte att polisen inte gör något. Det gör den. Den kanske till och med gör insatser som faktiskt, i varje fall lokalt, bromsar brottsutvecklingen. DI-kriminologen lovordar Malmöprojektet ”Sluta skjut” som ”bygger på direkt dialog med tongivande kriminella men också på att sätta hårt mot hårt när en skjutning ägt rum”. Kommissarie Gunnar Appelgren berättar i Polistidningen om flera framgångsrika projekt, till exempel ”Fittjakommissionen” som på 90-talet framgångsrikt återtog ett förlorat territorium i Norra Botkyrka från buset. Polisinsatsen Tore 1 i Södertälje i början av detta sekel var också en succé, förklarar Appelgren. Appelgren säger att han är övertygad om att det går att vända brottslighetstrenden – vad annars kan en högt uppsatt polis framföra i Polistidningen? – ”men för att passera ’tipping point’ i de utsatta områdena ser han att det också krävs 20–30 år av idogt arbete med mjuka frågor som skola, boende och arbetsmarknad”.

Jag vet inte vad ”tipping point” betyder i detta sammanhang, men jag vet vad 20 – 30 år av idogt arbete med mjuka frågor betyder. Det är precis vad Sverige sysslat med i 20 – 30 år utan annat än tillfälliga framgångar. En politik som sätter sin lit till ytterligare ett kvartssekel av sådant som skapat misslyckanden under det senaste kvartsseklet går inte att tro på.

Grundproblemet är, tror jag, att Sverige inklusive, eller kanske framför allt, politiker och myndigheter, anser att vårt land och dess institutioner är oförstörbara. Överheten förnekar problemen. Därför gör de inget annat än att prata för att lösa dem.

Vi tar inte landets öde och framtid på allvar. Därför skulle jag önska en annan anda och mentalitet som uppmuntrade till oro snarare än förtröstan. Bättre att utgå från att vi faktiskt är i krig och att kriget kommer att bli värre än att inbilla oss att vi inte är i krig och att det bara behövs tjugofem års förnyad socialpolitik för att allt ska lösas. Om vi lyckades vända vår skadliga förtröstan när det gäller nationens trygghet till den grad av ångest som uppvisas i fråga om det oklara och avlägsna hotet om klimatförsämringar så hade vi nog kunnat hantera situationen.