Sommaren 1967 fick namnet ”kärlekssommaren” – det var hippiesarnas tid. Blomsterbarnen var höga och dansade obekymrat till tonerna av The Doors ”Light my Fire”:

You know that it would be untrue
You know that I would be a liar
If I was to say to you
Girl, we couldn’t get much higher

The Doors låt släpptes i januari 1967. I San Franciso förkunnade hippiegurun Timothy Leary, iförd fotsid vit tunika och blommor bakom öronen, sin filosofi: ”Turn on, tune in, drop out”. San Francisco i Kalifornien var hippierörelsens Mecka. Förutom droger förespråkade Leary kollektivt boende, en ”hållbar miljö”, antirasism, allt åt alla och fred på jorden, ja, ungefär som svenska Miljöpartiet idag.

Det var här i San Francisco hippierörelsen föddes med protester mot Vietnamkriget och glada love-ins. Man rökte gräs och trippade på LSD. Gräset var billigt och kom över gränsen från Mexiko. Hippiesarna var 40-talister från den vita medelklassen som gjorde uppror mot föräldrarnas livsstil och värderingar.

Strax före kärlekssommaren, i maj 1967, kom Scott McKenzies fina låt San Francisco, som nog alla har hört någon gång i sitt liv, den blev hippierörelsens signaturmelodi. Staden blev en symbol för den nya tid av fred och kärlek och ”flower power” som var på ingång.

If you’re going to San Francisco
Be sure to wear some flowers in your hair
If you’re going to San Francisco
You’re gonna meet some gentle people there

Hundratusentals ungdomar vallfärdade till San Francisco under kärlekssommaren. Tyvärr blev ”fri kärlek” för många killar bara en förskönande omskrivning för att utnyttja tjejer. Sa man nej till sex var man pryd, stel, viktoriansk, tråkig och borgerlig. Festen slutade för många med oönskade graviditeter och pappor som inte tog ansvar.

For those who come to San Francisco
Summertime will be a love-in there
In the streets of San Francisco
Gentle people with flowers in their hair

All across the nation
Such a strange vibration
People in motion
There’s a whole generation
With a new explanation

Den nya generationen med sin ”nya förklaring” fick så småningom stor makt, särskilt inom kultur och media. Hur gick det med drömmen om en fredlig och snäll värld? San Francisco idag efter hippierevolutionen en sämre stad än den var innan.

Nu kommer det inte bara gräs över gränsen från Mexiko utan floder av illegala invandrare. Många av dem är hyggliga, men andra är brutala kriminella. Våldtäkter, rån och mord. De latinamerikanska gängen är något helt annat än ”gentle people”. Nej, vill man ha ett hippiesamhälle där flickor kan dansa på gatorna med blommor i håret, så kan man inte ha ett hippiestyre. Det krävs tuffa tag för att försvara friheten och tryggheten. Fred genom styrka.

Jag pratade tidigare i år med Erik van der Heeg om detta på min podcast när vi analyserade sci-fi-filmen Starship Troopers från 1997. När filmen kom blev den närmast universellt nedsablad av alla kritiker. Det var Washington Posts recension som satte tonen: filmen var en hyllning till fascismen. Hade kritikerna rätt? Nej, menar van der Heeg, om det finns ett underliggande budskap i filmen så är det snarare att tuffa tag är en förutsättning för fria samhällen. I korthet: soldaten vaktar gränserna, så att hippien ska kunna göra det han gör.

Lyssna på podden i spelaren nedan:

Visionen om ett samhälle där människor är trygga, litar på varandra och lever i fred är inte förenligt med öppna gränser. Då kommer vargarna in och river fåren. Hippiegenerationen har skapat ett samhälle som är helt annorlunda än det som hyllades i hippiesarnas vackra sånger. Kalifornien är idag på väg att bli ett u-land med skenande kriminalitet, gigantiska klassklyftor, getton och gated communities. Till råga på allt så utvandrar den välmående medelklassen – detta samtidigt med massinvandringen av fattiga från Latinamerika.

Hippierörelsen var en vit subkultur – det är bara att titta på bilder från kärlekssommaren i San Francisco eller från den legendariska Woodstock-festivalen 1969. Det var bortskämda, vita medelklassbarn som hade fått för sig att folk i Afrika och Indien levde mer ”autentiskt”.

Hippiesarna romantiserade särskilt Indien, som man menade ruvade på gammal visdom. Men man tänkte inte på att hippiekulturen uppstod i väst, inte i Indien. USA var ju ett friare samhälle än Indien, så vad kunde man egentligen lära av indierna?

Det var det ”ytliga” och ”materialistiska” väst som hade skapat de kulturella förutsättningarna för hipperörelsen och för all den kreativa energi som kom med den. Det var det ekonomiska välståndet i väst som gjorde att ungdomar fick en utbildning och att de hade råd att flumma, spela rockmusik, röka på och festa i stället för att jobba. I Indien med all dess visdom fanns inte sådana möjligheter. Unga som hoppade av skolan i Indien för att leva rövare fick förmodligen stryk av sina föräldrar. De hade inga Woodstock-festivaler eller kärlekssomrar. De hade inte fri kärlek heller, de flesta äktenskap var – och är – arrangerade.

Ändå var det väst som var skit och Indien – och resten av tredje världen – som var paradiset.

Men trots all idioti i hippiesarnas tänkande så kan man inte förneka att musiken som uppstod under denna period är helt fantastiskt. Den kan man dock njuta av ändå, på samma sätt som en ateist kan uppskatta Bach.