För ett tag sedan slog det mig att under alla politiska konflikter i samhället till exempel mellan svarta och vita, konservativa och socialister, kvinnor och män så finns det en ännu mer fundamental motsättning, nämligen mellan dem där uppe och dem där nere (se denna artikel).

Att det ligger till på det viset har jag fastställt genom introspektion. Det händer att jag i sociala sammanhang får underlägsenhetskänslor. Det spelar ingen roll om det är ”befogat” eller ”obefogat” – vem som nu skulle avgöra det – eller vad det är som framkallar denna obehagliga upplevelse hos mig. Jag vet bara att jag hatar den där personen som sätter sig på mig eller – han kanske är oskyldig – förmår mig att känna mig påsatt.

Troligen är jag vid sådana tillfällen besatt av den oregerliga ilska som kan drabba unga män från Mellanöstern och förmå dem att hota sin nästa till livet eller till och med döda honom när de unga männen anser sig behandlade utan tillbörlig respekt. Skillnaden är att det finns något kulturellt som genom åren förhindrat mig från att ta påsättarna av daga.

Den konflikt jag talar om nu är emellertid inte den som råder mellan enskilda individer utan den psykologiskt likartade motsättningen mellan sociala skikt, de där upp och de där nere, de som hör hemma på den ena eller den andra sidan av den gröna dörren i Downton Abbey. (Ja, jag vet att tjänarna i Downton Abbey – i egenskap av ”house niggers” – var lojala mot sina uppdragsgivare men det är teoretiska finesser som inte får plats här.) Det naturliga i mänskliga samhällen, tror jag, är att de hatar varandra eftersom de där nere anser att det är genom deras hårda slit och utsatthet som de där uppe lyckas ordna sina liv någorlunda behagligt.

Utsugningen är ett i det mänskliga samhället ständigt närvarande faktum. Det finns skitjobb, till exempel att städa offentliga toaletter, och det finns folk som gör dessa skitjobb. Till deras skara hör inte jag, något som jag är tacksam för. (Så jag lyckas mentalt förflytta mig mellan dem där uppe och dem där nere vilket kanske är medelklassarens lott.)

Att utsugning är ett faktum betyder emellertid inte att den utsugning som existerar alltid är outhärdlig. Det finns alltid en konflikt mellan dessa två skikt – vare sig de där uppe består av biskopar, riddare, adel, kungahus, kapitalister eller politiker – men denna konflikt behöver inte vara antagonistisk. Under harmoniska perioder av mänsklighetens historia tolererar de där nere att de faktiskt befinner sig i en underlägsen position. Det inträffar ej sällan att de där uppe förtjänar sina fördelar eftersom de lyckats arrangera samhället så att det också gynnat dem där nere.

Jag och alla ni som läser den här bloggen har haft förmånen att leva under en historisk period och på ett speciellt ställe på jorden där, fram till rätt nyligen, de där nere accepterade sin belägenhet och de där uppe lyckades lägga band på sitt förakt. Det fanns en känsla av gemenskap över klasserna. Som Lorentz Lyttkens så träffande formulerat det: Vi åkte med samma tåg även om en del åkte första klass och andra åkte tredje klass.

Jag kan inte komma på någon annan förklaring till att västvärlden, dit Sverige hör och där ungefär samma situation rådde, lyckades dämpa de inneboende och naturliga sociala motsättningarna än att det skedde genom ekonomisk tillväxt. De där uppe styrde samhället på ett klokt sätt och de där nere hängde på. Hoppet om fortsatt ekonomisk tillväxt är ett löfte om löneökningar och ett förbättrat liv, mer trygghet och välfärd. Ett sådant framtidslöfte gör dem där nere mindre militanta och dem där uppe mer välvilligt inställda.

Tyvärr är människan enfaldig och det gäller såväl dem där uppe som dem där nere. När denna signade tillväxt pågått ett tag så inträffar ett slags mental korruption, troligen på grund av lättja. De där uppe, framför allt om de är politiker, får för sig att framgångarna är deras förtjänst och att de har magiska krafter att framkalla lycka genom att på ett korrekt sätt manipulera rattarna och spakarna och knapparna i det kontrollrum för tillvaron som de föreställer sig lokaliserat till Rosenbad. De där nere låter sig förföras av överhetens löften och förvandlas till kravmaskiner med föreställda rättigheter.

När samhället når detta stadium av fördummelse, vilket jag tror att det ibland gör – vår historiska epok är inte den första –, är det oundvikligt att hoppet om framtida förbättringar sviktar. De där nere börjar morra och de där uppe börjar klaga över attityden hos dem där nere. (Glöm aldrig Hillary Clintons uttryck ”deplorables”, beklagansvärda, för dem som tänkte rösta på Trump.)

Båda anser sig göra allt rätt och skyller allt som inte fungerar på den andra. Vi ser det överallt. Populistiska folkrörelser uppstår och överheten försöker förhindra att de där nere – eller, för att vara mer realistisk, deras representanter hos dissidenter inom överheten – samordnar sina idéer på internet.