Att en uppfattning slår rot i samhället behöver ingalunda innebära att den är rätt. Sedan antiken arbetade astronomerna mestadels med en geocentrisk världsbild där jorden utgjorde världsalltets centrum. Denna uppfattning gick tillbaka till Aristoteles och innebar synnerligen komplexa utmaningar för astronomerna eftersom planeternas rörelser relativt jorden av naturliga skäl blev högst oregelbundna. Världsalltet indelades i olika sfärer där uttrycket sjunde himlen var något alldeles extra och ett uttryck för den extatiska kärleken. 

Säkert påverkade Aristoteles bibelskribenterna och gradvis blev kyrkan beskyddare av den geocentriska världsbilden. De fysiker som hade avvikande uppfattningar råkade illa ut. De hamnade i onåd och en del fick sluta livet på kättarbålet. Galilei genomförde i början av 1600-talet noggranna empiriska och teoretiska beräkningar som visade att Aristoteles och Bibeln hade fel. Enligt Galilei var skälen övertygande att solen var i centrum. Galilei klarade livhanken genom att avsvärja sig sin kätterska uppfattning med fick tillbringa resten av sitt liv i husarrest. Den heliocentriska världsbilden växte sig dock allt starkare och till slut fick även kyrkan ge med sig. Vetenskapen hade satt religionen på plats.

Darwins utvecklingslära var en ännu större utmaning för religionerna och Charles Darwin väntade ett par decennier innan han vågade publicera sin banbrytande utvecklingslära som helt gick emot bibelns skapelselära. Fortfarande finns det religiösa grupper som med kraft motsätter sig utvecklingsläran och säker finns det religiösa friskolor, kanske även i Sverige, där man fortfarande håller på skapelseläran.

När det gäller Einsteins relativitetsteori ansågs den länge vara ett uttryck för vad man i Tyskland kallade för judisk fysik men även här fick man ge med sig när de empiriska resultaten blev allt mer övertygande. De flesta är dock inte medvetna om att GPS i deras mobiler inte skulle fungera utan Einsteins fysik. Tiden går nämligen något snabbare hos GPS-satelliterna än nere på jordytan.

Hur förhåller det sig då nu i vår upplysta tid?

I flera avseenden har situationen förvärrats. Samtidigt som vetenskapen och tekniken blivit alltmer komplex har utbildningen gradvis försämrats. Allt fler får förvisso akademisk utbildning men tyvärr saknar det stora flertalet såväl förmåga som motivation att ta till sig avancerade vetenskapliga kunskaper. Att det föreligger stora skillnader mellan människors färdigheter när det gäller sportprestationer är allmänt erkänt. Endast ett fåtal kan spring 100 meter på 10 sekunder och knappast någon kan svinga en diskusskiva längre än 70 meter. På samma sätt finns det individer som lär sig teoretisk fysik utan svårighet och andra som aldrig klarar det hur hårt de än arbetar.

Universiteten tvingas av ekonomiska skäl att öka genomströmningen av studenter och därför har man kommit på den fiffiga iden att låta takten i genomströmningen bestämma anslagen. Tar det för lång tid får fakulteterna mindre pengar. Av denna anledning väljer såväl studenter som universitetslärare enkla kurser där fysik och matematik inte är alltför krävande så att alla skall få sin examen på utsatt tid. Studenterna får sin examen, universiteten får fortsatta anslag och politikerna kan stoltsera med hur mycket de gör för den högre utbildningen. Man kan jämföra med vad svenska friidrottsförbundet skulle tycka om att få tusentals idrottare som nöjer sig med att hoppa 150 cm i höjd eller springa 1500 meter på 10 minuter. Det skulle inte bli många olympiamedaljer.

Vad värre är att när allt fler endast får rudimentära kunskaper i viktiga ämnen så minskar förmågan att tänka kritiskt. I antikens Grekland och i den europeiska upplysningstiden kunde man kritisera bestående uppfattningar för att man hade kunskap att göra detta. Många var förvisso ängsliga för att fördömas av kollegor eller hamna i onåd hos överheten eftersom ingen överhet tycker om att ifrågasättas. Idag har vi istället fått jättelika grupper av akademiker som tycker lika och som gör allt för att undvika att ifrågasätta. Detta underlättas förvisso av att kunskapen hos många blivit grundare. De få som har kunskap att ifrågasätta drar sig inte sällan undan för att slippa drabbas av bannstrålar.

För en tid sedan var det så många som 270 ”klimatforskare” som ställde sig bakom en ung flicka som oroade sig för att jordens klimat skulle urarta. Hade detta hänt under 1600-talet hade de oroliga och politiskt korrekta klimatforskarna stått på samma sida som den katolska kyrkan och knappast ställt sig bakom Galilei.