Nu ska jag svära i kyrkan. Dubbelt till och med. Dels kommer jag att hävda att politiker har för dåligt betalt. Dels, och ännu värre enligt svensk moral, så kommer jag att avslöja att jag är politiker så jag talar i egen sak! Är jag nu helt från vettet? Vet jag inte att politiker är inkompetenta lismande lögnare som bara försöker tillskansa sig makt och pengar åt sig själva och sin klass?

Inspirationen till den här artikeln kom från Patriks artikel den 5 september ”De straffria och ansvarslösa”. Där går han hårt åt politikerna vilket är ett vanligt tema på DGS. Lata och ansvarslösa men välbetalda, är andemeningen i dessa.

Det finns en sanning i detta men även en allvarlig feltanke. När man tänker på ”politiker” så tänker man på partiledare och regering och möjligen något kommunalråd. Men det är som att tänka på OS-medaljörer när man kommer in på ämnet idrott eller på VD:ar när man tänker på industriarbeten. För det stora flertalet politiker, fotfolket, är villkoren väldigt annorlunda.

Som nybliven (kommun-)politiker så inser jag att situationen faktiskt är den motsatta. Politikers villkor är för usla.

Detta kan synas märkligt. Men så här ser jag det. De flesta politiker har ett antal hundår bakom sig. De får jobba ideellt med obefintlig eller löjeväckande liten ersättning i åratal. En typisk etablerad kommunalpolitiker får några tusen i månaden i sammanträdesersättningar. (Har han den väldiga turen att bli kommunalråd är dock situationen totalt annorlunda). Samtidigt finns ingen som helst garanti för en bättre framtid. Politisk framgång bygger ju på åsikter och vilka strömningar som råkar finnas i tiden. Aldrig så mycket duglighet räcker inte för avancemang om man hamnar i fel parti eller falang. Med dessa dåliga utsikter är det inte konstigt att så få framåt människor i karriären satsar på politiken. Antalet företagare är nästan noll. Det beror på att det i allmänhet är mycket bättre att vara företagare.

Vilka blir då politiker? Jo, det är en speciell skara. Antingen har de inte några särskilt lockande alternativ. Eller så är de äldre och har inte så mycket behov av ekonomisk kompensation (gäller särskilt kommunalpolitiken). Eller så tillhör de en liten skara av ganska fanatiska människor. Eller, och detta är det viktiga, så har de genom släktskap eller vänskap möjligheter till en snabb och ganska tryggad politisk karriär. Det är på så sätt som politikerklassen uppstår!  Det är för svårt och otacksamt att bli politiker och därför försöker bara de som har någorlunda garanterad framgång. Och det är tyvärr sällan dugligheten som avgör. Detta gäller främst rikspolitiken.

Sveriges kommuner har enorm makt och ansvar. Man förfogar över mer pengar än staten. Systemet med fritidspolitiker är helt orimligt och fungerar inte alls. Det är som om man hade satt ett gäng glada men helt oerfarna entusiaster att på fritiden styra över ett jätteföretag.

Några få välbetalda kommunalråd har, även om de är kompetenta, ingen chans att övervaka hela tjänstemannakåren. Det leder till ett tjänstemannavälde som i sin tur leder till det välfärdsindustriella komplexet. Tjänstemän anställer gärna andra tjänstemän och så är den eviga expansionen i rullning. De många oppositionspolitiker som finns har sällan eller aldrig en seriös möjlighet att granska verksamheten. Därtill finns varken kompetens, tid eller pengar. Följden blir att allt rullar på och vill det sig väl hankar kommunen sig fram. Vill det sig illa hamnar man i ett Filipstadsläge.

Det skulle vara fantastiskt om det funnes möjlighet att få en månads granskningsarbete finansierat. Tänk om man kunde söka pengar till det. I min kommun, Täby, är situationen visserligen någorlunda acceptabel men det finns ändå hur mycket som helst att granska. Kommunen vill satsa på klimatet men bygger samtidigt väghinder överallt som kraftigt ökar förbrukningen i invånarnas bilar. Man älskar att tala om hållbarhet samtidigt som man driver en gigantisk byggnation som givetvis är totalt ohållbar. (Och för vem?) Man vurmar för trafiksäkerhet samtidigt som man desperat försöker stimulera invånarna att cykla även på vintern – något som statistiken visar är ganska farligt. Den ena handen vet inte vad den andra gör och allt är ideologiskt drivet – sannolikt ofta av tjänstemännen. Att komma åt detta är svårt men med fakta, fakta och åter fakta kan man kanske komma någonstans men det kräver väldigt mycket arbete som i dagsläget måste göras ideellt. Det är som om revisionsbyråerna skulle vara bemannade med volontärer.

En och annan rikspolitiker hämtas sedan ur den kommunala kåren. Om dessa sedan skulle hamna i en situation med stort personligt ansvar utan uppsida efter denna långa och ofta hårda karriär så fruktar jag att vi enbart skulle få några få broilers kvar.

Problemet är mycket stort och är i ett skriande behov av lösning. Jag har tyvärr ingen färdig plan. Att begreppet fritidspolitiker måste bort är dock klart och politikerna måste få betalt och därmed tid för sitt arbete. Men samtidigt måste krav och kompetens öka. Hur detta ska göras på ett klokt sätt vet jag inte. Särskilt i ett land där politiken utmärker sig genom att nästan aldrig vara klok.

Steven Jörsäter är docent i astronomi och egen företagare med brett perspektiv som intresserar sig för samhällsfrågor och politik. Och som ser med stor oro på utvecklingen i Sverige och i västvärlden. Sedan valet ledamot i Täby kommunfullmäktige för SD.