Arvid Nikolausson, 25 år, från Alvesta skriver att det mångkulturella experimentet är dömt att misslyckas. Vi människor söker oss nämligen till dem vi känner en naturlig samhörighet med. Om vi inte känner igen oss i varandra blir det svårare att upprätthålla tillit och samverkan. Svensk identitet och kultur utgör en utmärkt grund för naturliga kopplingar mellan människor, men också till historia och framtid. Unga svenskar måste våga ifrågasätta vänsterns stigmatisering av konservatism och nationalism.

Under de senaste decennierna har trygghet och gemenskap fått stryka ordentligt på foten i Sverige. Vi har istället tvångsintegrerats in i ett samhälle många vare sig bett om eller känner någon entusiasm inför, ett samhälle som inte vilar på en kulturell men på en global gemenskap där nationer, kulturer, och värderingar är mer eller mindre universella.

Problemet är bara att social ingenjörskonst av det här slaget inte fungerar och att den riskerar att ödelägga Sverige så som vi känner det. Man verkar idag helt ha glömt bort att ett välfungerande samhälle kräver social tillit och känslan av att vara en del i ett större sammanhang. Människan är redan fullt kapabel, och kommer, att bilda egna gemenskaper. Ingenting som en politiker gör kommer att påverka dessa val, eftersom det till stor del sker naturligt och omedvetet.

Människan gillar helt enkelt att vara med likasinnade. Enligt Nationalencyklopedin är ett samhälle ”en benämning på en grupp individer förenade av ett nätverk av sociala relationer”. Ett samhälle mår alltså inte bara bättre av, utan är helt beroende av känslan av samverkan och tillhörighet bland individer. Det enda som sker när man försöker implementera en global identitet är att de nationella identiteter som befinner sig inom landet bildar egna ”nätverk av sociala relationer”, som alltså enligt NE är definitionen av ett samhälle. Det är antagligen omöjligt att motverka utvecklingen mot parallellsamhällen och utanförskapsområden så länge man inte är beredd att släppa idén om ett mångkulturellt paradis.

Vänstern har länge, framförallt sedan 68-rörelsen, haft som avsiktlig eller oavsiktlig taktik att skapa gemenskap med hjälp av splittring. Hetsig retorik mot kapitalism och privat ägande har använts för att skapa egna framgångar. ”Bara vi får sann socialism kommer alla bli jämställda!”. På senare tid har kampen mot det svenska samhället snarare gått via kampen för det mångkulturella nya landet. Bara vi tror på mångkulturen tillräckligt mycket och visar tillräckligt mycket avsky för nationalister och ”rasister” kommer alla bli lika mycket värda. En billig, enkel, men tyvärr ändå en relativt effektiv taktik.

Men det verkar nu som att allt fler – inte minst unga – börjat se det orimliga i att bekämpa det samhälle man själv kommer ur. Istället längtar fler tillbaka till mer grundläggande och genuina gemenskaper: Någonting äkta, något mindre pompöst, och mer jordnära. Kanske något som bara konservatismen och nationalismen kan ge.

Att konservatism och nationalism per definition skulle vara av ondo har länge framförts som en vedertagen sanning i debatten. En nyanserad och mindre infantil diskussion har i princip omöjliggjorts. Istället klumpas minsta lilla strimma av konservatism och nationalism ihop med rasism, främlingsfientlighet och sexism. För att inte tala om tanken på kulturell sammanhållning, i den bemärkelsen att det skulle finnas någon form av svenskhet som förenar oss som folk: denna i realiteten ganska okontroversiella tanke har framställts som en moralisk vidrighet.

VI fick nyligen se ett exempel på detta när en av Sveriges mest kända arkitekter och formgivare, Thomas Sandell, fick äran att sommarprata i P1. Han hävdade att idén om att föredra en mer klassisk arkitektur framför modernistisk bottnar i samma anda som rasism och främlingsfientlighet. En minst sagt långsökt slutsats, men som alltså får framföras oemotsagd i svensk public service.

Ett vanligt argument mot nationalismen är att svenskheten enbart skulle vara en ”konstruktion”, och en ”produkt” av nationalismens våg under 1800-talet. Detta är en grov förenkling. Om påståendet ovan vore sant skulle vi alltså inte haft någon svenskhet, eller kanske ens någon svensk kultur eller identitet före 1800-talet, vilket givetvis inte stämmer. Och vad skulle dessa 1800-talskonstruktioner i så fall ha byggt på? Rena fantasier? Precis som i alla länder är vår svenska kultur ett resultat av vår resa genom tiden med en för oss unik sammansättning av traditioner, naturliga förutsättningar, utbyten, idéer och kunskap.

Däremot gjorde 1800-talets nationalism att människor medvetet började tala om kultur och identitet, och det på ett sätt som påminner om hur vi gör det idag. Vad nationalismen handlade om var att man efter ett sekel av Upplysning och efter Napoleonkrigen ville erkänna vikten av tradition och kulturell gemenskap och att man ville erkänna varje kulturs särskilda rätt till sin egen existens. Nationen kan mycket väl ses som det bästa verktyget för att bevara och förvalta ett folks kultur. Man kan alltså hävda att mångkulturen är ett betydligt allvarligare hot mot kulturers existens än nationalismen.

För ordningens skull bör det nämnas att det har funnits, och finns, exempel där kompromisslösa avarter av både nationalism och konservatism vållat stor skada. Två konkreta exempel är nazism och islamism. Dessa har dock tydliga imperialistiska och revolutionära inslag, något som till stor del går emot nationalismens och konservatismens grundidé. Imperialismens anspråk på andras landområden kan sägas stå i direkt motsättning till nationalismens respekt för kulturers existensberättigande. Konservatismen i sin tur manar till eftertanke, lyfter fram vikten av traditioner, kultur och gemenskap som ett kitt som förenar människor. Några sådana spår finns ej att finna i vare sig vare sig nazism eller islamism.

Det finns alltså all anledning att omvärdera nationalism och konservatism. Vi behöver både kärlek till nation och respekt för tradition. Traditioner, kultur, gemenskap och ett välmående samhälle går på många sätt hand i hand. För oavsett vad många tror är det fullt möjligt stärka vår nationella identitet utan att förminska någon annans. Det är inget fel att vara stolt över alla de saker vi har uträttat genom historien samtidigt som vi erkänner våra misstag och inte ser oss som bättre än någon annan.

Jag är övertygad om att den här insikten är på väg tillbaka i samhället, och att vi på allvar håller på att bevittna en konservativ och en nationalistisk renässans i Sverige. Unga människor behöver allting annat än rotlöshet och tomhet. Vår svenska historia, våra svenska traditioner, vårt gemensamma minne står och väntar på alla som behöver sällskap.

Arvid Nikolausson är 25 år. Han är uppvuxen och bosatt på landsbygden utanför Alvesta i Småland. Till vardags jobbar han som smed och på fritiden ägnar han sig åt musik, allmogekultur, byggnadsvård och kulturlandskapsvård. Han är även sekreterare på riksnivå i den kulturkonservativa föreningen Gimle.