Av sommarens sommarpratare kom så turen till toppdiplomaten, tillika Sveriges FN-ambassadör, Olof Skoog. Jag har tidigare här på DGS kommenterat Advokatsamfundets f d generalsekreterare Anne Rambergs sommarprat.

Skoog berättar om sina spännande uppdrag, bland annat på Kuba, och möten med Castro och Trump. Vi får även höra om samarbetet med Hans Blix och förspelet till Irakkriget.

Så småningom fick Skoog erbjudandet att bli Sveriges FN-ambassadör, ett jobb han med stolthet accepterar trots att han just fått ner hela familjen till Indonesien, ett land han älskar.

I New York blev han en av de huvudansvariga, tillsammans med kabinettsekreterare Annika Söder och före detta utrikesminister Margot Wallström, till att Sverige ”lyckades” bli invalt i Säkerhetsrådet. Hur Sverige i realiteten mutade in sig i Säkerhetsrådet har jag skrivit om på DGS.

Skoog medger visserligen att Sveriges kampanj för att bli invald ”har varit lite omdiskuterat i media”, men Skoog, mellan raderna, menar kanske att ändamålen helgar medlen.

Huvudanledningen, enligt Skoog, till att Sverige blev invalt var att ”det svenska gänget var sympatiskt, hade integritet, jobbade för jämställdhet, hade feministisk utrikespolitik, kämpade för mänskliga rättigheter och respekt för folkrätten samt hade en koppling mellan klimat och säkerhet”. Just ”integritet” rimmar kanske illa med tanke på hur Sverige vann omröstningen i Generalförsamlingen.

Det är något som skaver med människor som Skoog och andra politiskt korrekta personer. De ser sig som medborgare i en humanitär stormakt med ett världssamvete och vurmar för 1970- och 80-talen då Palme och Carlsson odlade goda kontakter med diktatorer som Castro, Mugabe och Arafat.

De politiskt korrekta anser att Sverige skall vara bäst i världen med u-hjälp på en procent av landets BNP. Faktum är att de flesta mottagarländer är korrupta, driver socialistisk politik och inte främjar demokratin. Detta innebär att – trots de åtskilliga miljarder som Sverige skänkt till länder i Afrika – de inte kan uppvisa några egentliga förbättringar varken i ekonomi- eller demokratitermer.

Skoog berättar att när han besökte fattiga länder i framförallt Afrika förundrade han sig över att det i byar saknades både skola och sjukstugor, men att det fanns gott om CocaCola att köpa. När han sedan flyger över Nigeria inser han att det finns tusentals byar som dessa. I nästa mening talar han om FN:s fattigdomsmål och att alla (i den rika världen) skall ta ”sitt ansvar”.

Vad Skoog inte vill inse är att Afrika är en oerhört rik kontinent (på råvaror) och att Nigeria dessutom är en av världens största oljeproducenter. Att landets byar saknar skolor och sjukstugor är inte Europas fel, utan att Nigeria – och andra afrikanska stater – är dysfunktionella och korrumperade. När Skoog anser att vi alla skall ta vårt ansvar, intar han Kiplings tes om ”Den vite mannens börda”.

I själva verket är u-hjälp ofta kontraproduktiv. Den svarta kvinnliga afrikanska nationalekonomen Dambisa Moyo har i sin bok Dead Aid: Why Aid Is Not Working and How There Is a Better Way for Africa beskrivit detta.

Det vore klädsamt om Skoog och andra politiskt korrekta kunde kliva ner från sina elfenbenstroner och ta av sig sina koloniala självgoda attityder som ”den vite mannens börda” och se verkligheten.